Saknad...

Jag brukade vakna tidigt.

Oftast av att min pappa gick ut för en morgonpromenad med hundarna.

Låg oftast en stund och lyssnade

på flugorna som surrade i det lilla fönstret

på min brors sömniga andetag

på den otroliga symfonin av fågelsång där ute i den stora, gamla skogen.

Såsmåningom tassade jag upp.

Aktade huvudet för de låga takbjälkarna och gick över den stora mattan som dämpade stegen på det knarrande golvet.

Smög förbi min syster i hennes lilla sovvrå och ner för den lilla branta trappan, där varje gammalt steg knäppte och knakade.

Ut i farstun, där alltid den där speciella torplukten fanns.

Lite jordigt och fuktigt.

Trasmattan kändes sandig under mina fötter.

Öppnade dörren och tog ett steg ut på den gamla tvåstegs betongtrappan, med sin räfflade, gröna gummimatta på översta trappsteget.

Stog en stund och lät de första solstrålarna som letade sig över åsen träffa mitt ansikte.

Några djupa andetag för att insupa den tunga, söta doften av kaprifolen som klädde in hela husets gavel.

Tittade när solstrålarna lekte mellan den mäktiga hästkastanjens fingerliknande blad.

Tog ett kliv över till bergshällen, för att undvika de vassa stenarna på grusgången.

Berget var fortfarande svalt efter natten.

Gick in mellan huset och vedboden, förbi det blommande björnbärssnåret.

Gräset kallt och daggvått mot mina bara fötter.

Gick vant uppför bergsknallen på andra sidan gräsplätten.

Mina fötter hittade lätt de rätta avsatserna och lämnade våta fotavtryck efter sig.

På toppen hade solen hunnit upp över hustaket och värmde skönt.

Satte mig brevid pappa, fortfarande lite tung av nattens sömn, och inväntade morgonen.

Hade vi tur strosade en älg eller några rådjur fram på den igenvuxna åkern.

Vi befann oss i paradiset.

Detta paradis finns inte längre.

Halva min uppväxt spenderade jag här, i det fuktiga lilla 1700-tals torpet med sina vita fönsterluckor.

Nu är det rivet.

Och såhär års saknar jag det mer än någonsin.

Alla dofter

ljud

känslor....

Det gör ont i mitt hjärta att jag aldrig kommer få visa, delge, mina barn denna underbara plats.

Aldrig se dom uppleva närheten till naturen och känslan av att bara vara

såsom jag fick ynnesten att göra

när jag var barn.