Att ha ont.....

Vaknade vid halv fyra inatt.
Smärtan skar igenom kroppen när jag ändrade ställning.
Ligga blickstilla. Men molvärken är där ändå. Gör mig tokig. Måste vända mig.
Smärtan gör mig kallsvettig.
Försöker ligga stilla... försöker somna ifrån...
Vet att det blir lite bättre om jag går upp en stund, men jag vill inte!
Orkar inte! Vill bara få sova. En enda hel natt!

Ger efter tillslut. Försiktigt, försiktigt sätter jag mig upp. Rör lite försiktigt på ryggraden för att mjuka upp det värsta. Sätter fötterna på det kalla golvet. Tårna värker. Känns som att gå på rullgrus, med blåmärken under fötterna.
Provar försiktigt om höften håller för belastningen. En skarp nål av elf skär igenom benet. Stapplar framåt några steg... Som en riktigt gammal tant. Jag är 35 år.
Biter mig i läppen för att inte börja grina. Fokusera. Ett steg i taget. Varje steg mjukar upp lite... gör det lite lättare. Men nej... detta är ingen bra dag.
Ta en tablett. Den tar udden av smärtan litegrann. Har jag tur kan jag somna till en stund till då.

Det har varit mycket stående, men mindre rörelse de senaste dagarna. Det är inte bra. Aktivitet håller lederna igång och värken minskar. Jag vet det. Men att ens tänka på träning när hela kroppen brinner av smärta vid minasta rörelse? Nej... det är inte lätt. Och fötterna har blivit så mycket värre. Iskalla tår hålls fast av en brinnande, ömmande basled. Gör ont att stå. Gör mera ont att gå. Värker och bränner i vila.

Yogan är bra. Den mjukar upp, stärker och gör mig lugn och glad. Det är skönt att höra hur det knäpper och knakar. Hur lederna släpper från sina låsninger.
Idag är det morgonyoga på gymmet! Härligt!!

När morgonen till slut är här känner jag mig som en urvriden disktrasa. Det stjäl kraft att ha ont. Att aldrig få sova.
Barnen ska till skola och dagis. Fredrik får fixa allt. Känner mig värdelös.
Kan inte lyfta upp Amalia ur sängen. Kan inte hjälpa Agaton med strumporna. Kan inte knyta Alfreds skor.... Allt gör ont, ont ont....
Jag vill inte vara en frånvarande mamma! Jag vill att mina barn ska kunna komma till mig och få hjälp! Och Fredrik får slita jämt...
Vilken tur att jag iallafall kan kramas!

Med mycket möda får jag på mig kläderna. Mjuka, sköna... redo för yogan. Tar min matta och går ut till bilen. Kallt.
Frost på rutorna.
Får hålla isskrapan med båda händerna, eftersom tummarna saknar styrka och handlederna värker. Försöker nå att skrapa. Sträcker ut armarna och böjer mig lätt framåt.
Den skärande smärtan låter inte vänta på sig. Ryggen protesterar vilt!!
Försöker avlasta lite genom att stå på tå... det gör ont. Så ont. Tårar av smärta, frustration och besvikelse rinner.
Jag kommer inte åka till yogan. För jag kan inte skrapa rutorna på bilen idag. Jag kan inte hjälpa mig själv mot smärtan, för smärtan hindrar mig på vägen.

Jag går in.
Tar en varm dusch.
Gör lite yoga på egen hand.
Några rörelser som funkar just idag.
Många hindras av handleder och fötter idag.
Ryggen blir lite mjukare. Värken minskar.

Och jag fortsätter hoppas.
I natt kanske jag får sova!
I morgon blir det kanske en bättre dag!
I framtiden kanske jag slipper värken!

Kanske....