En fröjdefull jul!

Jovisst har vi haft en riktigt mysig jul!

Vi tjuvstartade lite med en sväng till Götet.

Där blir det ju späckat schema, som alltid.

Åkte iväg när Sandra och Samuel kommit hem från skolan i onsdags.

Lånade klubbrummet hos Rune och Camilla. Perfekt!

Torsdagen spenderades på Liseberg, och direkt därefter åkte vi till Kent och Annika en sväng.

SÅ mysigt att träffa finisarna igen, även om vissa i min barnaskara inte visade sig från sin bästa sida...

Gissa vem??

Fredagen började med lite hästridning för barnen, medan jag och Fredrik packade ihop oss.

Sedan bar det hem till mamma och pappa.

Julklappar, mys och god middag.

Sen in i bilen för hemfärd!

Var hemma strax efter 19, och då väntade ju urpackning, sista minuten handling, köttbullefixning, skinkgriljering och inslagning av de sista klapparna. Pust!

Julafton började med en riktig julgrötfrukost. Gott, gott!

Tomten kom tidigt till oss i år, till barnens stora glädje.

Agaton, som var livrädd för tomten förra året, pladdrade glatt på och hjälpte tomten med paketutdelningen.

Alla barnen blev väldigt nöjda med sina julklappar.

Allra gladast blev nog Sandra. Hon har hett önskat sig en GUL piece of norway. Men förväntade sig inte att få någon, eftersom de varit slut länge. Men vi lyckades få tag i en, och när hon öppnade paketet blev hon så glad att hon grinade en skvätt!

Annars var nog årets höjdarjulklapp eldstålet i finaste vikingastil, med tillhörande flinta som Samuel fick av mormor. Oj, vilken stolt nioåring!!

Amalia blev också mäkta nöjd med sin julklapp. En gåstol. Den är så rolig att man bara måste fnissa lite när man sätts i den!

Tyvärr har skruttan för korta ben än så länge, så hon når bara ner med tåspetsarna trots att den är på nedersta läget. Men den är kul ändå!

Jag hade tydligen också varit lite snäll i år, för jag fick en fin paket med en underbar doft från DKNY, och tillhörande bodylotion. Doftar ljuvligt!!

Efter Kalle var det så dags att sjussa Sandra och Samuel till pappa.

Det kändes så fel!

Plötsligt blev det så tomt och tråkigt hemma...

Men det är ju självklart att de ska få fira jul med pappa också! Och nästa år är det våran tur att ha kvällen. Förhoppningsvis har vi några till här att fira jul med då. Det blir liksom lite mer känsla om man är fler!

Men mysigt hade vi.

Och mycket mat åt vi! Såklart.

Eftermiddagen gick åt till att skruva ihop Agatons kök och packa upp all mat och andra tillbehör han fick. Och sedan lektes det för hela slanten!

När pojkarna krupit ner i sängarna och lyssnat på de nya CD-sagorna avslutade jag och Fredrik kvällen med lite ost, te och TP.

Och jag kan bara åter konstatera hur lyckligt lottad jag är, som har en så fin familj!

Det gäller att passa på att njuta varje stund.

Hoppas ni andra haft en riktigt mysig jul också!

Ta vara på varandra!



Stryk!!

Alla som käner mej vet att jag inte är särskilt våldsbenägen.

Alla som känner mej vet också att jag är så långt ifrån den där präktiga hemmafrun man kan komma!

Ja, ni vet... Hon som alla verkar sträva efter just nu.

Alla ska baka fantastiska cupcakes till barnen, men utan att låta dem äta för mycket socker. Sy ekologiska kalsonger till maken (naturligtvis av hemodlad hampa) som är multifunktionella och håller honom varm och torr, men är perfekt utformade för att inte påverka fertiliteten. Man ska inreda sitt hem personligt men enligt de senaste trenderna, med eko-tänk och loppisfynd (eller nyköpt- bara det SER gammalt ut... men nytt) Naturligtvis ska man även renovera, studera, konversera, spekulera, utvärdera och en jäkla massa andra -era som visar att man är trendig, folklig, bildad och intelligent.

Allt medan en ständigt glatt leende spelar på våra läppar och ingenting är jobbigt.

Men viktigast av allt tycks vara att den där grå massan av folk omkring oss, aka "alla andra", ska tycka att vi är bra föräldrar!

Våra barn är den största statussymbolen av alla!

De måste vara perfekta.

Deras rum ska se ut som tagna ur ett inredningsmagasin, med klatchiga färger i en väl avvägd harmoni och enbart uberpedagogiska leksaker (alternativt dyr design) på hyllorna.

Barnen ska naturligtvis leka med dessa leksaker. Stillsamt och ordentligt ska de stapla klossar och träna alfabetet iklädda sina perfekt matchade, ekologiska, trendiga kläder, som alltid är helt nya, utan att för den sakens skull påverka miljön på något negativt sätt.

Aldrig går barnen klädda i urtvättade, lätt nedfläckade, hyperskrynkliga ärvekläder!

... utom mina då....

Den där bilden av den perfekta mamman orkar jag inte ens fundera på att försöka nosa på.

Jag är för lat.

Jag tycker att alla tråkiga måsten ska ta så lite tid i anspråk som möjligt.

Som exempel barnens kläder.

Hur kul är det egentligen att tvätta efter fem barn och se till att alla har rena kläder så det räcker?

Nej, just det. Inte särskilt.

Är man då smart så gör man som jag och "skaffar" tre pojkar på rad! Då blir det massor av ärvekläder i den yngstas låda, och det är ju han som fortfarande kissar ner sej ibland och behöver mååååånga ombyten. Alltså behöver man inte tvätta lika ofta. Egentligen.

MEN, eftersom vi skulle drunkna i smutstvätt om jag INTE tvättade ofta, så gör jag det ändå. Och egentligen är det inte så jobbigt.

För jag gör på enklast möjliga sätt.

Allt tvättas på samma temperatur.

Och tålde det inte maskintvätten var det ändå inte värt att ha kvar.

Sedan torktumlas allt.

Orka hänga tre maskiner tvätt om dagen!! Och var skulle jag hänga den?

Nej, torktumlaren är gud!

Och min stora maskin är ännu mera gud, som både tvättar och torkar utan att jag ens behöver flytta på tvätten.

Men nu till min lite mer våldsamma sida. Även husguden har sina mörka sidor. Och allt som oftast är stryk det enda som hjälper!

Inget jag finner nöje i, men jag har faktiskt inget val!!

För när Alfreds byxor kommer ut maskinen och ser mer ut som crinklade shorts än långbyxor krävs viss tillplattning, hur illa jag än tycker om det!

Jag delar verkligen bara ut stryk i yttersta nödfall, oftast duger "skapligt avslätad" gott.

Men sedan den nya husguden flyttade in har dessa nödfall duggat betydligt tätare än mitt välbefinnande skulle önska.

Så numera finns det ytterligare en faktor att ta hänsyn till när man sorterar tvätt:

Byxor i lilla maskinen och grarnterat skrynkelfria plagg i den andra!

För idag gjorde jag fel.

Med följden att jag strukit ungefär tjugo par byxor ikväll!

Det tänker jag inte göra om.

... kanske, kanske om tomten kommer med ett nytt strykjärn till mej då. För då slipper jag ju iallafall svära och utöva våld på samma gång!

Det är bara jag som kan skapa mitt liv!!

Ja, oj så klok jag är iband ;-)

Men det är ju så det är.

Ingen kommer och knackar på för att erbjuda mig mitt drömliv i en liten ask.

Jag får själv jobba för att komma dit jag vill!

Och det har jag gjort.

Hela mitt liv har jag tagit små, små steg framåt och njutit ohejdat av varje liten livsförbättring oavsett hur stor eller liten den har varit!

Och jag har ett bra liv. En fint liv.

Jag är så nöjd och glad för allt jag har!

Tacksam!

Men inget är så bra att det inte kan bli lite bättre, eller hur?

Just nu tänker jag på hälsan.

Jodå, vi är friska, allihop!

Har klarat oss från både förkylningar och magsjukor hittills i höst!

Och några allvarliga sjukdomar har vi tack och lov inte.

Men det gäller ju också att förebygga!

När jag var gravid med Amalia hade jag jättesvårt att röra mej eftersom jag fick så ont i bäckenet.

Efter hon var född började jag så smått bygga upp konitionen igen, men efter bara ett par veckor fick jag den där äckliga tumören i stortån, som gjorde att jag kunde röra mig ännu mindre än under graviditeten. Surt.

Jag kände hur jag dränerades på både ork och lust.

Muskler och kondition fanns det inget kvar av alls längre och humöret var på botten.

Jag orkade ingenting.

Ville ingenting.

Ökade stadigt i vikt.

Hade värk i ryggen.

Ont i knät.

Ville jag verkligen ha det såhär??

Självklart inte!

Så... eftersom det bara är jag som kan göra något åt situationen fick jag helt enkelt sluta sitta hemma och tycka synd om mej själv.

Jag har laddat ett bra tag nu...

Samlat ihop alla små frön av motivation och vilja till en stadig grund i mitt medvetande.

Och sedan tog jag steget.

Skrev in mej på viktklubb.

håller koll på vad jag stoppar i mej.

Går dagliga promenader, om så bara en kvart.

och försöket hitta tillbaka till min positiva livssyn som gör hela tillvaron så mycket lättare!

Små, små steg, som såsmåningom ska leda fram till en gladare, piggare och roligare mamma för mina små älsklingar!

Det kommer ju göra livet roligare och lättare för mej!!

Och efter en vecka i mitt nya liv visade vågen 2,4kg ner!

Jag vet att det är mycket vätska och sånt man tappar i början, och jag hoppas faktiskt inte det fortsätter gå så fort. MEN det ger en ordentlig kick för motivationen!

Hejja mej!!

Mina älskade skruttungar! Ni förtjänar att ha en mamma som orkar leka! Och som inte blir sjuklig och dör i förtid av överviktsrelaterade sjukdomar! Det är jag skyldig er!