Alla som käner mej vet att jag inte är särskilt våldsbenägen.
Alla som känner mej vet också att jag är så långt ifrån den där präktiga hemmafrun man kan komma!
Ja, ni vet... Hon som alla verkar sträva efter just nu.
Alla ska baka fantastiska cupcakes till barnen, men utan att låta dem äta för mycket socker. Sy ekologiska kalsonger till maken (naturligtvis av hemodlad hampa) som är multifunktionella och håller honom varm och torr, men är perfekt utformade för att inte påverka fertiliteten. Man ska inreda sitt hem personligt men enligt de senaste trenderna, med eko-tänk och loppisfynd (eller nyköpt- bara det SER gammalt ut... men nytt) Naturligtvis ska man även renovera, studera, konversera, spekulera, utvärdera och en jäkla massa andra -era som visar att man är trendig, folklig, bildad och intelligent.
Allt medan en ständigt glatt leende spelar på våra läppar och ingenting är jobbigt.
Men viktigast av allt tycks vara att den där grå massan av folk omkring oss, aka "alla andra", ska tycka att vi är bra föräldrar!
Våra barn är den största statussymbolen av alla!
De måste vara perfekta.
Deras rum ska se ut som tagna ur ett inredningsmagasin, med klatchiga färger i en väl avvägd harmoni och enbart uberpedagogiska leksaker (alternativt dyr design) på hyllorna.
Barnen ska naturligtvis leka med dessa leksaker. Stillsamt och ordentligt ska de stapla klossar och träna alfabetet iklädda sina perfekt matchade, ekologiska, trendiga kläder, som alltid är helt nya, utan att för den sakens skull påverka miljön på något negativt sätt.
Aldrig går barnen klädda i urtvättade, lätt nedfläckade, hyperskrynkliga ärvekläder!
... utom mina då....
Den där bilden av den perfekta mamman orkar jag inte ens fundera på att försöka nosa på.
Jag är för lat.
Jag tycker att alla tråkiga måsten ska ta så lite tid i anspråk som möjligt.
Som exempel barnens kläder.
Hur kul är det egentligen att tvätta efter fem barn och se till att alla har rena kläder så det räcker?
Nej, just det. Inte särskilt.
Är man då smart så gör man som jag och "skaffar" tre pojkar på rad! Då blir det massor av ärvekläder i den yngstas låda, och det är ju han som fortfarande kissar ner sej ibland och behöver mååååånga ombyten. Alltså behöver man inte tvätta lika ofta. Egentligen.
MEN, eftersom vi skulle drunkna i smutstvätt om jag INTE tvättade ofta, så gör jag det ändå. Och egentligen är det inte så jobbigt.
För jag gör på enklast möjliga sätt.
Allt tvättas på samma temperatur.
Och tålde det inte maskintvätten var det ändå inte värt att ha kvar.
Sedan torktumlas allt.
Orka hänga tre maskiner tvätt om dagen!! Och var skulle jag hänga den?
Nej, torktumlaren är gud!
Och min stora maskin är ännu mera gud, som både tvättar och torkar utan att jag ens behöver flytta på tvätten.
Men nu till min lite mer våldsamma sida. Även husguden har sina mörka sidor. Och allt som oftast är stryk det enda som hjälper!
Inget jag finner nöje i, men jag har faktiskt inget val!!
För när Alfreds byxor kommer ut maskinen och ser mer ut som crinklade shorts än långbyxor krävs viss tillplattning, hur illa jag än tycker om det!
Jag delar verkligen bara ut stryk i yttersta nödfall, oftast duger "skapligt avslätad" gott.
Men sedan den nya husguden flyttade in har dessa nödfall duggat betydligt tätare än mitt välbefinnande skulle önska.
Så numera finns det ytterligare en faktor att ta hänsyn till när man sorterar tvätt:
Byxor i lilla maskinen och grarnterat skrynkelfria plagg i den andra!
För idag gjorde jag fel.
Med följden att jag strukit ungefär tjugo par byxor ikväll!
Det tänker jag inte göra om.
... kanske, kanske om tomten kommer med ett nytt strykjärn till mej då. För då slipper jag ju iallafall svära och utöva våld på samma gång!
