Världen är full av tappade sugar....

Detta inlägg är svårt för mej att skriva.

Vet inte om jag kommer lyckas få ur mig det jag vill säga,

utan att det bara blir förvirrat och krångligt.

Men, återigen...

Jeg skriver för min egen skull.

Och jag behöver skriva detta.

Så...

Det här med mat och vikt.

Viktig mat.

Fel och rätt mat.

Borde och inte.

Det är en sak vad man vill, borde, önskar och strävar efte.

Och en helt annan vad man klarar av.

Jag har haft ett konfliktfyllt förhållande till mat och ätande sedan jag var liten.

Jag kommer ihåg att jag aldrig kände mig mätt, förrän magen var så full att det nästan gjorde ont.

Allt innan det tolkade min hjärna som hunger.

I lågstadiet åt jag lika stora portioner som pappa, och var alltid den som blev erbjuden den överblivna kotletten.

Och jag åt. Såklart.

Det var ju gott och jag var ju hungrig!

Eller iallafall inte mätt.

Mamma och pappa var såklart ganska nöjda.

Det är ju bra när barn äter ordentligt.

Och det var j MAT.

Inte en massa snacks och godis och fikabröd.

Riktig, hemlagad, nyttig mat.

Mycket frukt och grönsaker.

Men det var ju för mycket.

Och redan där började jag bli överviktig.

Och känslan av att vara udda infann sig varje gång man skulle äta och jag inte blev mätt på samma mängd som alla andra.

Redan i 5-6 klass vet jag att jag pratade med skolsköterskan. Jag. Själv.

Jag tyckte jag var tjock, och ville ha hjälp.

Och jag VAR ju överviktig redan då.

Jag var inte en tjej med skev självbild, som trodde jag behövde vara pinnsmal för att duga.

Jag var betydligt rundare än mina klasskamrater.

Och än mina syskon.

Vilket de alltid såg sin chans att påpeka.

Förmodligen inte elakt menat. Men ändå ett påpekande om att jag var större, rundare, tungre o.s.v

Och det sätter sig.

Skolsköterskans lösning var att säga till mig att ta mindre portioner och bara en.

Och komma tillbaka och väga mig senare.

Mindre portioner?

Jag var ju hungrig!

Inte förstod jag att magen skulle vänja sig.

Jag trodde de tyckte jag skulle gå runt och vara hungrig jämt.

Aldrig få vara mätt.

Jag gick inte tillbaka....

Mitt första viktmisslyckande.

I övrigt fick jag veta att det var godis och onyttigheter jag skulle låta bli.

Att det var ok att äta mat.

Vilket jag tolkade som att jag inte borde äta något godis, för jag var tjock.

Men jag kunde ju inte stå emot när det fanns.

Varför skulle inte jag få äta, när alla andra fick?

Ett barn kan inte förstå sånt på ett bra sätt.

Varför kunde resten av familjen sitta och äta lördagsgodis, medan jag inte borde?

Naturligtvis fick jag också godis.

Och åt upp alltihop.

Fort!

Med en klump i magen.

Kändes som jag gjorde något fel.

I andras ögon.

Som att DE tyckte att jag borde låtit bli.

Men jag var ju redan då sockerberoende.

Det gick inte att stå emot.

Så jag hittade en lösning i högstadiet/gymnasiet.

Smygätandet!!

Jag åt normala portioner vid måltiderna.

Och drog ner på godis ordentligt.

Och fick beröm.

Kände mig duktig.

Vad ingen såg var att jag hade grundat.

Hemma hade jag ett förråd av barnmatsburkar i mitt rum.

Om jag åt en sån innan maten klarade jag att känna mig mätt på en normal portion.

Om jag tackade nej till godiset kompisarna bjöd på på rasterna kände jag mig lyckad.

Men ingen såg chokladbitarna jag stoppade i mig inne på toaletten.

Ständigt hungrig.

Ständiga tankar runt mat.

Och hur, vad och när ANDRA tyckte det var ok att jag åt.

När jag flyttade hemifrån kunde jag inte äta enhamburgare på McDonalds, eftersom jag tyckte allas blickar sa att jag, som var så tjock, verkligen inte borde äta det där.

Men beställa hem pizza kunde man ju göra.

Det var ju ingen som såg.

Vid det här laget hade jag lärt mig tillräckligt mycket om mat, näring kalorier och sånt, för att veta exakt vad jag gjorde fel.

Men jag var inte förmögen att bryta.

Jag åt, grät, mådde skit och såg mig själv som det största misslyckaden som gått i ett par skor.

Ett tag tyckte jag t.o.m jag var en svag och dålig människa, för att jag inte klarade av att kräkas upp det jag överätit.

Kunde inte förmå mig.

Och det är jag naturligtvis glad för idag.

Mitt misslyckade utseende och tillkortakommanden när det gällde mat, försökte jag kompensera med hjärna.

Det blev viktigt för mig att andra såg att jag iallafall var smart.

Att jag inte var helt misslyckad.

Jag var tvungen att klara alla tentor, för annars skulle andra tycka att jag var korkad.

Fet och korkad.

Jag var tvungen att kunna allt och veta allt.

Att aldrig behöva be om hjälp.

Alltid klara mig själv.

alltid vara bäst!

Inte för att jag på något sätt tyckte att jag var bättre än andra, eller att de var mindra smarta än mig, men för att få käna omgivningens uppskattning på något plan.

Känna att jag duger.

Naturligtvis funkade inte det.

Jo, jag fick bra studieresultat.

Visst vet jag att jag har en hjärna och kan använda den.

Men jag klarade inte allt själv.

Så jag misslyckades igen.

Och mådde inte ett dugg bättre....

Och så har mitt liv fortsatt.

Jag har ständigt försökt att bevisa att jag kan, att jag duger, att jag är duktig.

Jag känner mig bara nöjd med mig själv när jag lyckas prestera mer eller bättre än andra.

Och det varar ju bara en kort sekund.

Jag måste alltid vara bäst för att inte den där klumpen i magen ska komma tillbaka.

Den som säger att jag är värdelös och inte klarar någonting.

Att skratta åt dråpliga situationer som uppstår för att jag är fet, att skoja bort allvaret och tycka att "det är bra med lite hull", att låtsas att det inte bekommer mig att visa mig i baddräkt...

Det funkar en stund.

Men bakom fasaden vill jag bara springa och gömma mig.

Skrika, svära, gråta och förbanna min hemska kropp som satt käppat i hjulet hela mitt liv.

Inte egentligen för att jag är fet.

Det mesta kan man göra fast man är fet.

Men för hur den får mig att må.

Hur den begränsar mig i mina val.

Jag väljer att inte utsätta mig för situationer där min övervikt kan bli uppenbar.

Den hindrar mig från att må bra och lita på mig själv. Att känna mig tillfreds.

Länge levde jag med en man som klarade sig fint på ett stort mål mat om dagen.

Det kändes ju skönt till viss del, för mina portioner såg ju små ut i jämförelse.

Men ständiga kommentarer som"ska du äta nu igen!? " eller " du kan väl inte REDAN vara hungrig!?"

Spädde på mitt smygätande.

Jag kände mig förnedrad och misslyckad.

Och löste det genom att äta i smyg.

Så slapp jag kommentarerna.

Ett tag levde jag ensam.

Då lyckades jag gå ner ganska många kilo i vikt.

Då behövde jag inte smygäta, för ingen såg ju ändå!

Då klarade jag av att lägga upp en vettig måltidsplan, med hälsosamma kostvanor.

Men sedan träffade jag min älskade man.

Han älskar god mat, fika och godis framför tv´n.

Och det syns inte på honom alls.

Och åter igen blev jag ett stort misslyckande.

Jag kunde inte stå emot, trots att jag vet att min kropp inte funkar som hans.

Jag klarar inte att sitta bevid. Att inte äta när det står framför näsan.

Jag vill vara duktig.

Jag vill kunna hjälpa mig själv att må bra.

Men jag klarar det inte...

Jag är ett stort misslyckat, groteskt fläskberg.

Och jag klarar inte att göra något åt det.

Trots att jag vet att min hälsa tar stryk.

Trots att jag vaknar mitt i nätterna med ryggvärk.

Trots att mitt skadade knä bara blir värre för varje kilo.

Trots att jag vet att jag kommer få diabetes.

Och trots att jag vet att mina barn förmodligen kommer bli svikna och moderlösa i förtid på grund av de nästan oundvikliga hjärt- och kärlsjukdomarna.

Men jag vet att om jag sätter upp höga målsättningar,

 ställer krav på mig själv att gå ner i vikt,

börjar förbjuda mig själv att äta

eller mår dåligt över mina livsval,

kommer det bara bli värre.

Det kommer bli ett till misslyckande.

En till period av tårar, ångest och känslor av att vara den mest misslyckade, svaga varelsen.

Andra kan ju... varför kan inte jag???

Min hjärna vet ju att det inte är mitt fel fullt ut.

Att PCO´n gör sitt till.

Att varje gram sitter som klistrat med superlim och det krävs enorma insatser för att bli av med dom.

Men jag kan inte acceptera det.

Det känns som en undanflykt.

En bortförklaring.

Ett till jäkla spratt som min kropp hittat på för att få mig att resignera.

Men jag vägrar...

Jag kommer aldrig kunna känna min bekväm med att vara jag.

Inte sålänge min kropp inte matchar min själ...

Så, jag bestämde mig för att må bra!!

Jag la upp motivation, strategier och tankemöster för att klara av att vända mitt mitt mående till det bättre.

Inga förbud, hårda regler och borden runt maten.

Mat ska vara gott och trevligt.

Däremot skriva upp allting.

För att ha koll!

Göra medvetna val.

Det jag väljer att äta ska jag äta för att jag vill.

Och för att jag mår bra av det!

Inget dåligt samvete.

Väljer jag att äta en bulle, så ska jag njuta av den.

Och nöja mig med det... EN bulle.

Inte hetsäta tre till.

För det mår jag inte bra av.

Jag ska jobba hårt för att få ett sunt förhållande till mat och mitt ätande.

För man måste ju äta.

Och det ska inte vara blandat med dåligt samvete!

Och det har funkat.

I flera veckor har det funkat.

Jag har ätit, skrivit och valt.

Jag har kännt mig nöjd.

Och vikten har sjunkit.

Inte mycket, men några hekto varje vecka.

Och det känns bra!

Det får ta flera år om det behöver.

Jag har inte bråttom.

Jag ska MÅ BRA!!

....sen....

Kommer plötsligt den där lilla kommentaren.

Som kastar mig handlöst tillbaka ner i det svarta hålet.

Som återskapar den tunga betongklumpen i maghålan och får mig att känna mig värdelös.

Misslyckad.

Oförmögen.

Äcklig.

Och inte minst korkad.

Som åter får mig att förstå hur "alla andra" ser mig.

Som får mig att förstå att alla andra tycker att jag inte borde äta.

Framförallt inte något som är minsta onyttigt.

Som åter får mig att sitta med tårar i ögonen och ångest inför att alls behöva äta något.

Som får mig att förstå att det inte är bra nog i andras ögon att gå ner 2hg i veckan.

Trots att jag trodde det...

Som får mig att änna mig dum och förlöjligad...

Ska du verkligen äta det där....