En fröjdefull jul!

Jovisst har vi haft en riktigt mysig jul!

Vi tjuvstartade lite med en sväng till Götet.

Där blir det ju späckat schema, som alltid.

Åkte iväg när Sandra och Samuel kommit hem från skolan i onsdags.

Lånade klubbrummet hos Rune och Camilla. Perfekt!

Torsdagen spenderades på Liseberg, och direkt därefter åkte vi till Kent och Annika en sväng.

SÅ mysigt att träffa finisarna igen, även om vissa i min barnaskara inte visade sig från sin bästa sida...

Gissa vem??

Fredagen började med lite hästridning för barnen, medan jag och Fredrik packade ihop oss.

Sedan bar det hem till mamma och pappa.

Julklappar, mys och god middag.

Sen in i bilen för hemfärd!

Var hemma strax efter 19, och då väntade ju urpackning, sista minuten handling, köttbullefixning, skinkgriljering och inslagning av de sista klapparna. Pust!

Julafton började med en riktig julgrötfrukost. Gott, gott!

Tomten kom tidigt till oss i år, till barnens stora glädje.

Agaton, som var livrädd för tomten förra året, pladdrade glatt på och hjälpte tomten med paketutdelningen.

Alla barnen blev väldigt nöjda med sina julklappar.

Allra gladast blev nog Sandra. Hon har hett önskat sig en GUL piece of norway. Men förväntade sig inte att få någon, eftersom de varit slut länge. Men vi lyckades få tag i en, och när hon öppnade paketet blev hon så glad att hon grinade en skvätt!

Annars var nog årets höjdarjulklapp eldstålet i finaste vikingastil, med tillhörande flinta som Samuel fick av mormor. Oj, vilken stolt nioåring!!

Amalia blev också mäkta nöjd med sin julklapp. En gåstol. Den är så rolig att man bara måste fnissa lite när man sätts i den!

Tyvärr har skruttan för korta ben än så länge, så hon når bara ner med tåspetsarna trots att den är på nedersta läget. Men den är kul ändå!

Jag hade tydligen också varit lite snäll i år, för jag fick en fin paket med en underbar doft från DKNY, och tillhörande bodylotion. Doftar ljuvligt!!

Efter Kalle var det så dags att sjussa Sandra och Samuel till pappa.

Det kändes så fel!

Plötsligt blev det så tomt och tråkigt hemma...

Men det är ju självklart att de ska få fira jul med pappa också! Och nästa år är det våran tur att ha kvällen. Förhoppningsvis har vi några till här att fira jul med då. Det blir liksom lite mer känsla om man är fler!

Men mysigt hade vi.

Och mycket mat åt vi! Såklart.

Eftermiddagen gick åt till att skruva ihop Agatons kök och packa upp all mat och andra tillbehör han fick. Och sedan lektes det för hela slanten!

När pojkarna krupit ner i sängarna och lyssnat på de nya CD-sagorna avslutade jag och Fredrik kvällen med lite ost, te och TP.

Och jag kan bara åter konstatera hur lyckligt lottad jag är, som har en så fin familj!

Det gäller att passa på att njuta varje stund.

Hoppas ni andra haft en riktigt mysig jul också!

Ta vara på varandra!



Stryk!!

Alla som käner mej vet att jag inte är särskilt våldsbenägen.

Alla som känner mej vet också att jag är så långt ifrån den där präktiga hemmafrun man kan komma!

Ja, ni vet... Hon som alla verkar sträva efter just nu.

Alla ska baka fantastiska cupcakes till barnen, men utan att låta dem äta för mycket socker. Sy ekologiska kalsonger till maken (naturligtvis av hemodlad hampa) som är multifunktionella och håller honom varm och torr, men är perfekt utformade för att inte påverka fertiliteten. Man ska inreda sitt hem personligt men enligt de senaste trenderna, med eko-tänk och loppisfynd (eller nyköpt- bara det SER gammalt ut... men nytt) Naturligtvis ska man även renovera, studera, konversera, spekulera, utvärdera och en jäkla massa andra -era som visar att man är trendig, folklig, bildad och intelligent.

Allt medan en ständigt glatt leende spelar på våra läppar och ingenting är jobbigt.

Men viktigast av allt tycks vara att den där grå massan av folk omkring oss, aka "alla andra", ska tycka att vi är bra föräldrar!

Våra barn är den största statussymbolen av alla!

De måste vara perfekta.

Deras rum ska se ut som tagna ur ett inredningsmagasin, med klatchiga färger i en väl avvägd harmoni och enbart uberpedagogiska leksaker (alternativt dyr design) på hyllorna.

Barnen ska naturligtvis leka med dessa leksaker. Stillsamt och ordentligt ska de stapla klossar och träna alfabetet iklädda sina perfekt matchade, ekologiska, trendiga kläder, som alltid är helt nya, utan att för den sakens skull påverka miljön på något negativt sätt.

Aldrig går barnen klädda i urtvättade, lätt nedfläckade, hyperskrynkliga ärvekläder!

... utom mina då....

Den där bilden av den perfekta mamman orkar jag inte ens fundera på att försöka nosa på.

Jag är för lat.

Jag tycker att alla tråkiga måsten ska ta så lite tid i anspråk som möjligt.

Som exempel barnens kläder.

Hur kul är det egentligen att tvätta efter fem barn och se till att alla har rena kläder så det räcker?

Nej, just det. Inte särskilt.

Är man då smart så gör man som jag och "skaffar" tre pojkar på rad! Då blir det massor av ärvekläder i den yngstas låda, och det är ju han som fortfarande kissar ner sej ibland och behöver mååååånga ombyten. Alltså behöver man inte tvätta lika ofta. Egentligen.

MEN, eftersom vi skulle drunkna i smutstvätt om jag INTE tvättade ofta, så gör jag det ändå. Och egentligen är det inte så jobbigt.

För jag gör på enklast möjliga sätt.

Allt tvättas på samma temperatur.

Och tålde det inte maskintvätten var det ändå inte värt att ha kvar.

Sedan torktumlas allt.

Orka hänga tre maskiner tvätt om dagen!! Och var skulle jag hänga den?

Nej, torktumlaren är gud!

Och min stora maskin är ännu mera gud, som både tvättar och torkar utan att jag ens behöver flytta på tvätten.

Men nu till min lite mer våldsamma sida. Även husguden har sina mörka sidor. Och allt som oftast är stryk det enda som hjälper!

Inget jag finner nöje i, men jag har faktiskt inget val!!

För när Alfreds byxor kommer ut maskinen och ser mer ut som crinklade shorts än långbyxor krävs viss tillplattning, hur illa jag än tycker om det!

Jag delar verkligen bara ut stryk i yttersta nödfall, oftast duger "skapligt avslätad" gott.

Men sedan den nya husguden flyttade in har dessa nödfall duggat betydligt tätare än mitt välbefinnande skulle önska.

Så numera finns det ytterligare en faktor att ta hänsyn till när man sorterar tvätt:

Byxor i lilla maskinen och grarnterat skrynkelfria plagg i den andra!

För idag gjorde jag fel.

Med följden att jag strukit ungefär tjugo par byxor ikväll!

Det tänker jag inte göra om.

... kanske, kanske om tomten kommer med ett nytt strykjärn till mej då. För då slipper jag ju iallafall svära och utöva våld på samma gång!

Det är bara jag som kan skapa mitt liv!!

Ja, oj så klok jag är iband ;-)

Men det är ju så det är.

Ingen kommer och knackar på för att erbjuda mig mitt drömliv i en liten ask.

Jag får själv jobba för att komma dit jag vill!

Och det har jag gjort.

Hela mitt liv har jag tagit små, små steg framåt och njutit ohejdat av varje liten livsförbättring oavsett hur stor eller liten den har varit!

Och jag har ett bra liv. En fint liv.

Jag är så nöjd och glad för allt jag har!

Tacksam!

Men inget är så bra att det inte kan bli lite bättre, eller hur?

Just nu tänker jag på hälsan.

Jodå, vi är friska, allihop!

Har klarat oss från både förkylningar och magsjukor hittills i höst!

Och några allvarliga sjukdomar har vi tack och lov inte.

Men det gäller ju också att förebygga!

När jag var gravid med Amalia hade jag jättesvårt att röra mej eftersom jag fick så ont i bäckenet.

Efter hon var född började jag så smått bygga upp konitionen igen, men efter bara ett par veckor fick jag den där äckliga tumören i stortån, som gjorde att jag kunde röra mig ännu mindre än under graviditeten. Surt.

Jag kände hur jag dränerades på både ork och lust.

Muskler och kondition fanns det inget kvar av alls längre och humöret var på botten.

Jag orkade ingenting.

Ville ingenting.

Ökade stadigt i vikt.

Hade värk i ryggen.

Ont i knät.

Ville jag verkligen ha det såhär??

Självklart inte!

Så... eftersom det bara är jag som kan göra något åt situationen fick jag helt enkelt sluta sitta hemma och tycka synd om mej själv.

Jag har laddat ett bra tag nu...

Samlat ihop alla små frön av motivation och vilja till en stadig grund i mitt medvetande.

Och sedan tog jag steget.

Skrev in mej på viktklubb.

håller koll på vad jag stoppar i mej.

Går dagliga promenader, om så bara en kvart.

och försöket hitta tillbaka till min positiva livssyn som gör hela tillvaron så mycket lättare!

Små, små steg, som såsmåningom ska leda fram till en gladare, piggare och roligare mamma för mina små älsklingar!

Det kommer ju göra livet roligare och lättare för mej!!

Och efter en vecka i mitt nya liv visade vågen 2,4kg ner!

Jag vet att det är mycket vätska och sånt man tappar i början, och jag hoppas faktiskt inte det fortsätter gå så fort. MEN det ger en ordentlig kick för motivationen!

Hejja mej!!

Mina älskade skruttungar! Ni förtjänar att ha en mamma som orkar leka! Och som inte blir sjuklig och dör i förtid av överviktsrelaterade sjukdomar! Det är jag skyldig er!

Tre månader!!

Ja, så stor har vårat lilla smultron blivit nu!

Lite drygt tillochmed.

Så igår var det dags för BVC besök igen.

Med vaccinering.

Inte så värst kul alls.

Amalia blev så ledsen, så ledsen.

Vikt och längd kollades förståss också.

4860g och 59cm.

Stora tjejjen!

Men egentligen var det inte alls dags för detta igår, utan idag! Jag som tyckte det var så himmla smidigt att vi lyckats boka in det en halvtimma innan vi skulle på föräldragrupp i samma byggnad. Men det var visst önsketänkande ;-)

Men vad sjuttan, rätt plats, rätt vecka, rätt tid och rätt BARN!

Det är väl inte så illa??

Och Ingrid hann ju med oss ändå, så det löste sej fint!

Sedan tog vi hissen ner i källaren för en stunds babymassage med föräldragruppen.

Det gillades!!

Sedan sov hon gott resten av eftermiddagen.

Idag har vi varit på öppet hus i skolan.

Två stolta syskon visade upp lillasyster för lärare och kompisar.

Mysigt värre!

Amalia tyckte det var jättespännande att titta på när Sandras klass jobbade om Gustav Vasa. Men hon orkade bara 20min, sedan blev hon så trött, så trött.

Så då gick vi ut i ösregnet till Samuels klass istället, som hade utepedagogik.

Mysigt, tyckte Amalia, och somnade gott i vagnen.

Hon får numera lite påfyllning på kvällarna.

En hungrig, ledsen bebis är inte värt all amning i världen!

Men än så länge är det bara på kvällen hon behöver en extraskvätt, så får vi väl se hur länge det räcker.

3 månaders helamning är ändå rekord för mej!

Verkar som en förkylning börjar smyga sej på här.

Ont i halsen, huvudvärk, grusiga ögon och fryser som attan.

Vill inte!!

Glest

Ja... Glest är vad det är. Mellan inläggen här.

Är visst inte så värst duktig på det här med bloggande!

Tur att jag inte lever på det.

Men... då hade man kanske varit bättre?

Inte vet jag.

Och egentligen spelar det inte så stor roll.

För jag skriver ju ändå bara för min egen skull.

För att jag vill!

Är det någon som läser så är ju det trevligt!

Gillar de vad de läser så är det ännu trevligare!

Men... det är ju MIN blogg. MINA tankar.

Och de skriver jag ner när JAG känner att jag har lust, inte när andra vill läsa.

Om de nu vill det... läsa alltså.

Nåja.

Livet rullar på här.

Barnen växer, härjar, busar och kramas

Pappan jobbar, grejjar, kramas och förgyller

Mamman... ja... vad gör mamman egentligen??

Sover, vaknar, ammar, sover, plockar, tvättar, kramas, ...och njuter!

Sista dagarna har en stor del av njutningen kommit i form av barnvagnspromenader i det underbara höstvädret!!

Har längtat efter det! Min dumma tå satte ju stopp för promenerande under låååång tid. Men nu är den läkt! Hurra!!

Himmla tur det, förresten, eftersom jag, T och L åker till Ullared i morgon!

Heldagsshopping står på agendan.

Och det är ju svårt om man inte kan gå!

Naturligtvis är Amalia med också...

Lite svårt det där... Egentligen gillar jag inte iden att ta med barn i det där kaoset.

Men, annars får hon ju ingen mat när jag är borta!

Och jag tänkte mest ha henne i sjalen, så då blir hon ju inte så utsatt.

Det går nog bra.

Ikväll blir det L&B visning här hemma!

Så idag ska jag städa och baka.

Ja, vi har ju haft dop också!

Men det berättar jag mer om när jag har lite mer bilder.

Under tiden får ni hålla tillgodo med en bild på doptårtan.

På återseende, när andan faller på!

Vissa dagar är mer intensiva än andra.

Idag var en av dessa "vissa" dagar.

Vakna tidigt

Amma

Duscha

äta frukost

Amma lite till

iväg till bytardagen i Örebro i sällskap med mina döttrar

Armbågsträngselshoppa tillsammans med Tove och Linda

Fika lite

hemfärd

Ammning

Snabb lunch

Iväg till loppisen i gamla ica butiken.

Hem för att skicka iväg mannen till densamma för att inhandla dagens största fynd: Lagerhyllor till hela garaget för ynka 400kr! Toppen!!

Stapla ved och påbörja röjningen i garaget.

amma

Tvätta

Vika och sortera tvätt

Plocka och städa inför femårskalaset i morgon

Stryka

Laga mat

Amma

Äta mat

Tvätta mera

Amma mera

Natta barn

installera sig i soffan

amma

och amma...

prata/mysa/titta tv med storbarnen

Snuttamma någon timma tills bebis somnar

Lite datortid...

...och nu bums i säng!!

GODNATT!!



Två månader

Ja... så stor är våran lilla skrutta nu!

Ganska exakt, faktiskt.

Hon är född 20.53, och klockan är nu 21.00

Det låter som en klysha, men..

OJ vad fort tiden går!!

Snart är hon en odräglig tonåring som tycker mamma är dum i huvudet, slår i dörrar och skriker!

Skriker gör hon faktiskt nu också.

De senaste två dagarna har inte varit roliga alls för liten.

SÅ olycklig så fort mamman (läs tutten) är utom lukthåll.

Gissar på de berömda ökningsdagarna, och hoppas på att ökningen verkligen kommer!

De små stunder jag har kunnat lägga ner henne i vagnen, alternativ i någon annans famn, har jag tillbringat med att tvinga de stackars övriga barnen att prova igenom vinterkläderna och skriva inköpslista på kompletteringar.

I morgon börjar nämligen höstens bytardagssäsong på riktigt!!

Så i morgon bitti åker jag och Amalia iväg tokigt tidigt för att köa en halvtimma ute i kylan.

Allt för att få störst chans att hitta de bästa fynden bland andra människors avlagda lump!

Tur att de flesta i min bekantskapskrets är lika knasiga som jag, så vi får sällskap i kön!

Att spara pengar är ju kul!!

Äckeltå, amning och fika!!

Det blir inte mycket skrivet här, märker jag.

Men det får vara så.

Skriver när jag har lust, tid, ork och möjlighet!

Resten av tiden ägnar jag åt familj och hem.

Försöker passa på att umgås så mycket som möjligt och njuta av tiden, nu när man kan. För om ett år, när jag börjar skolan igen, blir det inte alls lika mycket tid att bara vara. Och därefter är det ju tänkt att vardagen ska rulla på med jobb och sånt.

Jag längtar faktiskt efter att börja skolan igen. Vill bli färdig, och se vad livet har i beredskap åt mej sen! Vart kommer jag jobba?

Men tills dess... så njuter jag av mina små.

Försöker ta tillvara varje stund.

Förmodligen är det ju sista gången jag är hemma med en liten bebis.

Passar på att ta mej god tid att mysa vid varje amningstillfälle.

Vem vet hur länge det varar??

Än så länge funkar det bra, men det brukar ju börja krångla någonstans mellan 2-3 månader för mej.

Har inte kunnat helamma mer än ca 2½ månad någon gång.

Det är en sorg för mej, men är ju bara att acceptera.

Huvudsaken är att bebisen blir mätt och nöjd!

 

Jag är t.o.m glad för nattamningarna, även om det är ljuvligt att sova!

Alla de andra har sovit låååånga pass på natten nästan från början. Men Amalia sover som mest 5-6 timmar i sträck EN gång per natt. Kanske, kanske håller det igång produktionen lite längre? Man kan ju hoppas!!

Jag har förresten fått en vidrig grej på min stortå!

Riktigt äcklig är den!!

Började som en liten knottra... som blev en blåsa... som sprack och blödde.

Sedan ville det inte läka, utan blev större. Sårigt och varigt. Och som en stor blåsa under huden som fyllde på sej med äcklig vätska som stinker päckel.

Titt som tätt tömmer den sej. Ännu mer äckel!

När det till slut började växa ut en konstig plupp i såret, som började blöda så fort man kom åt den, gick jag till farbror doktorn.

Han tittade, funderade och kliade sig i huvudet... Tog sedan några foton och konsulterade en hudspecialist.

Tillsammans kom de fram till att det rör sej om en tumör.

Förmodligen ett pyogent granulom, dock inte helt typiskt i utseende.

Kul.

Äckelgrunkan gör ont. Jätteont! Att sätta ner stortån i golvet när man går är en plåga, och att ta på skor är bara att glömma! Tur det finns foppisar, så jag åtminstone slipper gå strumplästen ute i det vackra vädret.

Nåja... Den ska ju såklart tas bort.

På måndag.

På vårdcentralen.

Men två läkare och diatermi i beredskap.

Ingen av läkarna har gjort detta ingrepp tidigare.

Spännande....

I väntan på läkning gör jag så lite som möjligt på dagarna.

Igår tog jag mej dock till BVC för en 2-månaders vikt.

4330g och 56cm stor är våran Amalia nu!

När jag ändå hade "skorna" på tog vi (jag och Amalia) en sväng till Elin och fick lunch. Gott, gott!

Senare på eftermiddagen åkte alla hemmavarande till Malin för lite födelsedagsfika!

GRATTIS vännen!

Och idag kommer Christina och Gustav och fikar med mej!

Känns som lagom aktivitet.

Mer fika åt folket!!

Och i morgon kommer storbarnen hem igen!

Men denna veckan har de varit här en hel del extra.

Och det är så härligt!!

Sista kvällen

I morgon börjar Fredrik jobba igen, efter sammanlagt 6 veckos semester och pappaledighet.

Har varit så mysigt att vara lediga så länge tillsammans!

Massor av härlig familjetid!

Ändå har man såklart inte hunnit med hälften av allt man tänkte sig INNAN semestern började.

Visst är väl det märklig??

Men... vi har ju hunnit med det viktigaste..

Det största...

Det mest fantastiska

Som slår alla lyxiga semestrar eller flådiga renoveringar med hästlängder!

Vi har ju fått ett barn!

En helt ny familjemedlem!

Ja... jag VET att jag tjatar, och kanske låter överdiven...

Men jag tycker verkligen att varje nytt litet barn är det största som kan hända!

Jag är så otroligt stolt och glad över mina fina barn.

De är ju bäst, såklart ;-)

Och Amalia är nog världens mest tålmodiga bebis.

Hon skriker inte!

Hon har hittills, under sina 5 veckor på jorden, inte haft en enda ordentlig skrikattack!

Hon knorrar, grymtar, smågnäller och, om hon blir verkligt besvärad, skriker till ett andetag.

Men inget mer.

Hon är nöjd och glad.

Kikar nyfiket på livet.

Ler och "pratar"

och äter.

Mycket.

Och nu passar hon på att mysa ordentligt med pappa.

För framöver kommer ju mystiden med honom bli betydligt mindre.

Och det är klart att pappan kommer sakna sina fina små på dagarna.

Och vi kommer sakna honom!

MEN det känns ju helt underbart att han har ett roligt, utvecklande och stimulerande jobb där han trivs och är uppskattad!

Det är så skönt att veta att han inte har en ångestklump i magen över jobbstarten, utan snarar känner förväntan.

Det är värt SÅ mycket att trivas på sitt jobb!!

Det gör att vi får hem en glad och nöjd pappa/make varje dag,

som orkar läsa godnattsagor och busa!

Så, bring it on!

Vi är redo för jobb, skolor och dagis!

Det kommer bli en härlig höst!!



Lördagsgott!!

 

Blev så sugen på parmessankex efter att ha läst Jenny´s blogg! Var alldeles för länge sedan jag bakade dessa superenkla läckerheter!

Får nog bli mitt lördagsgodis, tror jag...

Tänkte att det kanske är fler som vill frossa i ost, som dessutom passar utmärkt tillsammans med vissa alkoholhaltiga drycker....

Så här kommer receptet!

Parmesankex

Foto: Stefan Wettainen

Ingredienser

100 g färskriven parmesan 120 g vetemjöl 100 g rumstempererat smör några riv på en muskotnöt 1 nypa cayennepeppar 10 g havssalt torkade örter eller hackade nötter till garnering

Gör så här

1. Blanda samtliga ingredienser i en bunke och arbeta ihop dem för hand eller i hushållsmaskin till en jämn deg som håller ihop. Om degen verkar torr och smulig, tillsätt en matsked vatten eller två.

2. Ta upp degen på bakbordet och forma två rullar, ca 3 cm i diameter. Rulla dem i torkade kryddor eller nötter, t ex timjan, rosmarin eller hackade pinjenötter. Lägg rullarna i kylen i 30 minuter.

3. Sätt ugnen på 180 grader.

4. Skär rullarna i tunna skivor med en vass kniv. Lägg skivorna på plåt täckt med bakplåtspapper och grädda kexen i 7–8 minuter eller tills de fått lite färg.

5. Förvara kexen i papperspåse eller burk. (om det finns några kvar att förvara vill säga....)

NJUT!!

Problem

Har inte kunnat blogga på ett par dagar.

På riktigt, inte KUNNAT.

Har inte gått att komma in på bloggen och skriva några inlägg!

Dumt

Tycker jag.

För i förrgår skulle jag ju skriva att

Amalia fyllde en hel månad!!

Stora tjejjen!

Så go och glad

min fina, härliga, gosiga lilla bebis!

Det är mycket "prat" och leenden nu.

Men fortfarande väldigt lite skrik.

Hon låter dock mycket.

Knarrar och grymtar

lilla kultingen ;-)

Iallafall... i Tisdags var det dagisdags för Alfred och Agaton.

De var så glada när vi lämnade dem, för alla deras ordinarie fröknar var tillbaka från semestern!

Det är så skönt att se hur bra de trivs, med både fröknarna och alla kompisar.

Men Agaton var väldigt noga med att påpeka " snart kommer ni och hämtar mej!"

Ifall vi skulle glömma.. lixom :-)

Fredrik, Amalia och jag tog sedan en sväng till Örebro.

Tittade förbi Frediks jobb och hälsade på alla "tanter".

Amalia charmade förståss...

Sedan strosade vi på stan och åt lunch på East West.

Bästa sushin i stan!

Sedan var det dags att åka hem och hämta småprinsarna igen.

I går tog vi en promenad ner till "stan" och tillbaka.

Det är ungefär vad mitt bäcken klarar av än så länge...

Men det blir bättre och bättre, och vi kunde gå betydligt raskare takt nu än tidigare.

Vi tog en liten paus och fikade på DaCapo.

Känns lite lyxigt att kunna sitta sådär och fika, bara vi två!

Det är inte ofta...

Och Amalia sov så gott i vagnen.

På eftermiddagen tog vi en sväng till Anahlgrenarna.

Sötaste Hjalmar och Amalia måste ju få bekanta sig lite!

Hjalmar är ca 3 veckor yngre än Amalia.

Visst är de söta!?!

Idag har vi "bara" varit hemma.

Förutom grabbarna grus som varit på dagis.

Alfred är så stolt, för att han är mygga nu!

Myggor kallas de barnen som är äldst på dagiset och ska upp i förskoleklass nästa år.

De har lite speciella aktiviteter och skolförberedande upptåg för dem.

Och Alfred tycker att nu, nu är han stor minsann!!

Agaton vill också gärna vara mygga... för han ska ju absolut göra precis som storebror.

Och det är upphov till mycket konflikter och tandagnisslan här hemma just nu. ;-)

Det är inte lätt att vara både stor och liten på samma gång!

Annars har det bara blivit vanligt hemmapyssel idag.

Plockat, tvättat, strukit en massa och bakat bröd.

Har kommit igång ganska bra med promenader och lite crosstrainer, för att börja bygga upp kondisen igen, efter alla veckors totalt stillasittande.

Några lätta styrkeövningar gör jag också för att väcka musklerna i rygg och mage.

Men det kommer ta tiiiiid innan det blir några synliga resultat.

Vilket inte gör ett dyft.

Det KÄNNS bra.

Och det mjukar upp spänningarna i nacke och axlar som jag får av allt ammande.

Så det gör ju ingen skada iallafall...

Och det är bra nog för mej!!



Regntunga skyar

Idag har det regnat mest hela dagen.

Ibland mer, ibland mindre.

Mest mer.

Så då passar det väl utmärkt att ta en riktig slappardag, och inte göra någonting?

Mitt huvud tyckte det iallafall.

Förmodligen berodde det till stor del på en hungrig liten skrutta.

I natt tyckte hon att det var lagom att äta varannan timma.

Mamman tyckte... GÄSP!!

Och således tycker jag även gäsp idag.

Jag har sorterat några kartonger med kläder som ingen kan ha just nu.

Och Fredrik tog en sväng till tippen med allt skräp från föråden.

Men annars har vi inte gjort mcket vettigt.

Bara tagit det lugnt och tittat film med pojkarna, lagat god mat tillsammans,

och, såklart tillbringat några timmar i soffan med lillsnuttan.

Igår var vi en sväng till Larsmäss.

Mycket fina hantverkssaker hittade jag!

Men jag köpte bara några kuddar som Elin har sytt.

Superfina!! Vita, med tro, hopp och kärlek broderat på.

Hon är så duktig!

Hon sålde också sådana hjärtan som Amalia har på sin innevagn.

Men Amalias är ju såklart specialsytt, med namn och allt. :-)

Pojkarna fick rida häst, åka karusell och titta på Ove Hoffners teater.

Vi passade på att ha lite picknicklunch på gräsmattan framför scenen under teatern, och efteråt delades det ut godis till alla barn!

Innan vi gick hemmåt besökte vi pysseltältet.

Alfred gjorde ett tjusigt halsband med superkrafter ;-)

Agaton hittade på sitt eget pyssel. Han tog en ballong och dekorerade den ordentligt med tuschpennor i fina färger. Helt på eget initiativ. Pysseltanten tyckte det var en jätterolig ide!

I Lördags var jag hor Tove en sväng.

Fick bland annat hämtat min Ergo, som hon fyndköpt helt ny åt mej!! :-)

Men för att kunna använda den nu, krävs en babyinsats...

En sådan kostar nästan lika mycket som jag betalade för selen, upptäckte jag.

Känns onödigt.

Men nödvändigt.

Om jag vill använda selen... och det vill jag ju.

Så jag tog en handuk.

Vek lite här

rullade lite där

och tråcklade ihop det hela med nål och tråd.

Sedan stoppade ag in hela kompositionen i ett litet örngott, och

VOILA!

Ett stycke babyinlägg skapat!

Funkade utmärkt.

Hon somnade direkt.

Mysigt!

Nu blir det en stund på crosstrainern innan det är dags att svimma i sängen.

Den gör underverk med stela, onda axlar och nackar efter långa amningsstunder.

och har man tur kanske man får lite kondis på köpet!

Förlossningen....

Ja... några har efterlyst en förlossningsberättelse.

Och det ska jag väl kunna knåpa ihop.

Den var ju inte så värst komplicerad och gick rätt fort, så mitt minne borde nog komma ihåg det mesta, trots amningsdimman.

Det började iallafall på fredag eftermiddag, den 15:e Juli. Exakt en vecka före beränat.

Men då visste jag inte att det var "på riktigt"

Förvärkar har man ju haft mer eller mindre regelbundet ganska ofte det sista veckorna.

Och jag lyckades ju sova under natten, så särskilt starka var de ju inte.

Sådär fortsatte det under förmiddagen på lördagen med.

Men fram mot eftermiddagen började de komma allt mer regelbundet, och blev såpass starka att jag åtminstone reflekterade över att de fanns.

Vid tretiden kom Kent, Annika, Helene och Elisabet hit! Mysigt!!

Var så kul att ha dem här, och jag såg fram emot en riktigt mysig helg!

Och visst blev det väl mysigt... men inte riktigt som jag hade tänkt mej.

För någon timma senare insåg jag att det skulle bli bebis av dessa värkar.

Denna bilden tog Helen på mej mitt under en värk, strax innan vi skulle äta mat.

Stöttar mej ju t.o.m lite mot bordet!

Och under middagen, som åts vid 18-tiden fick jag faktiskt pausa lite i värkarna.

Efter lite funderande bestämde jag mej för att åka in.

Vi skulle ju trots allt till Karlskoga, och den slingriga vägen är inte särskilt rolig att åka med värkar, än mindre de där riktigt starka som kommer i slutet!

Så vid 19.40 åkte vi iväg. Perfekt med hela huset fullt av barnvakter, men lite tråkigt att vi inte hann träffas så mycket.

Bilresan gick bra.

Värkarna var ganska onda, men inte alltför jobbiga. Misstänkte att jag skulle få tillbringa ganska många timmar på förlossningen, men hellre det än panikvärkar i bilen!

Jag har väldigt svårt att bemöta de starkaste värkarna om jag inte får stå upp, nämligen.

Så att sitta fast i en bil är ingen höjdare.

När vi kom fram var det visst någon som tryckte på en knapp.

För plötsligt kom värkarna varannan minut, och var riktigt tuffa.

Fick hänga på Fredrik och andas varje gång. Ont.

20.30 kom vi in på förlossningen.

En jättemysig BM tog emot oss.

Frågade standardfrågorna, tog vikt, bltr och urinprov.

Och lyssnade på mej!!

Men CTG´n var värre.

För att få på den bör man ju ligga ner på rygg.

Och det fixar jag inte i detta skedet. Får lite halvt panik om jag inte får stå upp!!

Men efter tre försök, där jag plötsligt kastat mej upp ur sängen för att hänga på Fredrik genom en värk, fick hon dit dosorna.

Fick en till värk, då hon konstaterade att den inte registrerades, utan istället sjönk på kurvan. Precis som jag hade förvarnat henne om ;-)

Hon skulle prova att flytta ner dosan lite, men då kom en ny värk....

Som plötsligt övergick i en krystvärk!

Vattnet hade fortfarande inte gått, och jag hade mina vanliga kläder på mej.

Ståendes alldeles framför sängen, med en arm runt Fredriks nacke, försökte jag därför snabbt dra av mej byxorna, medan jag deklarerade att "nu kommer bebisen"!

Bm fick snabbt in en uska på rummet och fick på handskarna, innan nästa värk kom, och med den våran lilla prinsessa!!

Kl 20.53

Var nog en ganska lustig syn, med en BM krypandes på golvet, inklämd mellan mej, sängen ctg-apparaten och Fredrik.

Jag, med byxorna vid knäna, och halvskrattandes, och Fredrik stående på ett ben för att dels göra plats för bm och dels försöka undvika pölen av fostervatten.

Här är hon 11 minuter gammal. Tog lite tid inna första bilden knäpptes, eftersom jag först måste komma upp i sängen, och få av mej kläderna (som ju inte var särskilt fräscha ;-) )

Men vilken perfekt förlossning!!

Man hann ju inte ens bli trött!

23minuter på sjukhuset kändes alldeles lagom ;-)

Kanske inte om jag hade varit förstföderska... då hade jag kanske blivit lite rädd. Inte säkert att man hade hunnit förstå vad som hände riktigt då ju. Men för mej var den helt perfekt!!

Ca 10 värkar innan krystvärken.

Och världens bästa belöning!!!



Bebisbubbla

Hej!

Om någon undrar var jag tog vägen...

så gick jag bara vilse i bebisbubblan ett tag.

Höll på att aldrig komma ur...

Eller VILL inte komma ur, rättare sagt!

Den 16 Juli kl 20.53 föddes nämligen våran alldeles perfekta, ljuvliga, underbara

AMALIA

3220gram och 49cm ren lycka!!

Det är helt otroligt hur en sådan liten människa så självklart kan inta sin plats i familjen och bli så totalt älskad från första sekund!

En blick, ett litet knorr.. och genast finns det en villig famn för detta lilla knyte.

Hon är lyckligt lottad som så efterlängtad gjort entre i en familj med så fina syskon!

Alla fyra är lika förälskade som jag, och hennes far icke att förglömma.

Och tur är ju det.

För hon är en riktig gosbebis!

Helst vill hon ligga vid mammas bröst dygnet runt,

men de stunder mamman behöver vara lite frikopplad duger de andra famnarna alldeles utmärkt!

Pappas...

Sandras...

Samuels...

Alfreds....

eller Agatons...

Och trots det blir det ändå kö till underverket emellanåt.

Så... Jag befinner mig i bebisbubblan. Fullkomligt förälskad i detta lilla knyte och totalt hög på lyckohormoner!

Har lite svårt att förstå vad jag har gjort för att förtjäna denna vackra, kärleksfulla, fantastiska familj!!

Kan inte önska mig mer av livet.

Känner mig komplett, hel och harmonisk.

Och trots att verkligheten börjar göra sig påmind tänker jag ha kvar en fot i den bomullsluddiga, rosaskimrande bebisbubblan så länge jag bara kan.

Och bara NJUTA!!