Sportlov

Jahapp

Då har barnens sportlov förflutit.

En hel vecka fylld av vintersporter och utlandssemestrar.

Eller inte.

För är man ensam hemma med fem barn är inte skidturer det första man tänker på!

Speciellt när den yngsta är en bebis som inte kan stå på benen.

Kan ni se det framför er?

En mamma på skidor med en bebis i... bärsele? Pulka? Eller, ve och fasa, VAGN??

En treåring som ramlar, tjuter, kan själv och vill bli buren.

En femåring som tycker det är JOBBIGT. Och inte ORKAR. Utan sätter sig demonstrativt i en snöhög och försöker se så sjuk ut som möjligt, medan den ömma modern försöker övertala honom om att vi faktiskt har JÄTTEKUL!! Samtidigt som hon släpar på treåringen med ena handen och drar pulkan/vagnen med bebisen i med den andra.

Och försöker hålla balansen.

Nioåringen stakar på, men suckar en hel del, för skidor åker man ju inte i starwars.

Eller i minecraft.

Och så fryser han FAKTISKT.

För han orkade inte ta på sej understället.

Och det är ju inte hans fel.

Elvaåringen suckar mest för att hon får vänta hela tiden.

Hon vill ju ÅKA skidor, inte bara stå på dom.

Och så är hon varm.

För hon tog på sig dubbla underställ (som kompensation för brorsans uteblivna) och mjukisbyxor... och skidbyxor... och tjocktröja... och jacka.

Nödvändigt att plocka av sig några lager.

Som mamman får bära.

För annars kan ju inte elvaåringen åka skidor.

Pappan jobbar. Luuugn och ro! ;-)

Nja...

Vi ägnade sportlovet åt andra aktiviteter istället.

I måndags gjorde vi en spännande utflykt till tanläkaren med Samuel!

Väldigt kreativt.

Tisdagen ägnades åt två hängiga storbarn med lätt feber och ont i magen.

Det dramatiska stod ett sjukt marsvin för.

Veterinärbesök med det.

Känslosamt.

På onsdagen var det sedan dags för Alfreds sista besök på BVC.

Med tillhörande spruta.

Inte ens den brantaste slalombacke kan mäta sig med den nervanspänningen!

Därefter spädde vi ut det hela med lite lycka och glädje i form av en ny familjemedlem.

Alfreds alldeles egna lilla Mini!

Torsdagen då?

Jodå, även då höll vi oss sysselsatta.

Alfreds arm var röd och öm. Och hans panna het.

Vaccinationer is da shit...

Lillebror fick leka av sig på dagis en stund.

Fredagen ägnade jag åt huvudvärk.

Även jag behöver ju få ha lite kul!

Ungarna blev uttvingade i solskenet av sin elaka mamma,

som istället kröp ner i sängen med en mjuk bebis en stund.

Inte för att det hjälpte mot huvudvärken, men det var mysigt!!

Så.. nog har vi haft ett händelserikt sportlov.

Glädje, sorg, spänning, smärta, lycka, skräck, skratt och gråt....

Jag vill se den skidsemester som kan mäta sig med det!

En vecka

Sådärja!

Då var första veckan avklarad och man kan väl då säga att man är igång på riktigt.

Hur har det gått då?

Jovars, tackar som frågar.

Förutom den hemska huvudvärken som satt i några dagar...

och den extrema tröttheten som får mig att somna på soffan medan fem vildar hoppar på min mage (ja, ja..nästan iallafall) ...

Så har det gått riktigt bra!

Jag har inte varit hungrig alls.

Och suget har varit helt kontrollerbart.

Mest vanan att kvällsäta i tv-soffan som varit svårt att bryta.

Men har även där lyckats hålla mig till "bra" saker.

Lite nötter, lite ost...

Inte ett enda chips, popcorn eller minsta godisbit smet innanför mina läppar, trots att de stod mitt framför ögonen både fredag och lördag kväll.

Och det var inte ens speciellt jobbigt!!

Har faktiskt inte gjort ett enda avsteg denna första veckan.

Men... första veckan är ju alltid enklast.

Nu är ju motivationen på topp!

Men det är underbart att inte vara ständigt hungrig... sugen... och hittills har jag inte haft ett enda blodsockerfall, något som var nästan dagligen förekommande tidigare!

Häftigt!

En annan effekt jag märkt är att jag inte fryser längre!

Helt underbart!

Så frusen som jag har varit denna vinter kan jag inte komma ihåg att jag någonsin varit förr.

Jag har suttit med stickad tröja under dubbla filtar framför brasan och ändå frusit kopiöst!

Men de senaste dagarna är jag varm som en kamin igen.

Riktigt skönt, faktiskt!

Vågen då?

Jodå, även den var en positiv överraskning.

Jag hade inte väntat mig någon direkt nedgång

Det kan ju gott ta ett tag för kroppen att ställa om.

Men ett kilo hade försvunnit!

Och det som var mest förvånande var att även en cm runt magen var borta!

Och då har jag ändå rört mig extremt lite denna veckan, p.g.a en envis kvardröjande hosta och ett stukat knä.

Nu återstår det ju att se vad som händer framöver.

Och om dessa påfrestande omställningsbesvär behagar ge med sig.

Fortsättning följer!

LCHF

Efter måndagens grymma besvikelse på hur min kropp fungerar tänkte jag om.

Det är inte min kropps fel att jag har matat den med energi som den inte behöver.

Och däremellan satt den i svält för att försöka få den att släppa det överflödiga.

Självklart kan den inte må bra så, och det visar ju sig!

Så... jag tillbringade dagen med att läsa, fundera, slå i böcker och läsa lite till.

Vetenskapliga studier, källgranskade artiklar, själupplevda bloggar och ren näringslära.

Och egentligen är det så logiskt.

Känns som alla pusselbitar faller på plats.

Självklart är det såhär vi borde äta!

Kolhydrater utesluts inte helt i "vanlig" LCHF,

och följer man kostråden och är ordentligt påläst så kan jag inte se att det skulle finnas några hälsorisker alls.

Självklart kan man får brister om man missar vissa delar ur kosten.

Lika självklart som att någon som lever på fiskpinnar och pommes kan få det.

Men, men.

Jag tänker inte skriva något försvarstal här.

För det behövs inte.

För de som vill veta mer finns massor av bra info på nätet!

Det behöver inte jag formulera här.

Men

Det känns så häftigt att plötsligt förstå _varför_ min kropp har uppfört sig som den gjort, och hur jag ska komma ur det!

Jag är beredd på att det inte alls behöver bli något viktras.

Min kropp behöver först och främst få chans att normalisera sin grundomsättning.

och det kan ta tid.

Men det viktigaste är ju fortfarande att MÅ BRA!

Så...

Sedan i tisdags kör jag hårt.

Inga onödiga kolhydrater alls.

Bara ren mat.

Fett, proteiner och ovan-jord-grönsaker.

Och hur mår jag då?

SKIT!!

Men det var väntat.

Min kropp har abstinens.

Den är van vid att få fri tillgång till snabba, lätttilgängliga energikällor via kolhydraterna.

Nu får den inte det

Nu måste den jobba lite.

Och socker kickarna uteblir.

Lika självklart som att en drogberoende får abstinensbesvär vid frånvaron av den åtrådda drogen, får en sockerberoende det.

Socker är en vansinnigt stark drog!

Så

Jag är vansinnigt trött... huvuder är segt som kola.

Har en hemsk huvudvärk.

Mår skit.

Och det är värt det!

För då vet jag ju att en omställning är på gång.

Och jag är inte hungrig!

Knappt ens sugen.

Vilken fantastisk känsla!

Bilder från skridskoutflykten.

Skridskor och frustration

Igår var det helt ljuvligt väder!

Ca nollgradigt och strålande solsken som värmde ansiktet.

Vi tänkte att det var en utmärkt dag för Alfred och Agaton att prova skridskor för första gången.

Sagt och gjort. Vi kollade isschemat för swedice och enligt det så skulle det vara öppet för allmänheten hela dagen. Så vi packade skridskor och barn, pulkor och hjälmar och promenerade iväg.

Stannade till hos änderna och matade dem.

Kom fram... och konstaterade att DÄR kunde vi inte åka.

Tydligen var det matcher hela dagen.

Men det hade de inte uppdaterat på hemsidan.

Ja,ja.. vad gör väl det, när det finns en hel sjö en bit bort?

Så vi knatade vidare ner till paviljongen.

Där åktes skridskor, fikades och njöts av solen.

Agaton hade ingen som helst balans, utan hängde som en trasdocka i Fredriks armar... och tjöt av skratt!!

Alfred var däremot riktigt duktig. Lite rädd för att ramla, så jag fick hålla i ena handen lite, men jag tror det hade gått bra utan med.

Sandra och Samuel åker varje vecka med skolan, Och det märks!

Oj, vad duktiga de har blivit!

En jättemysig dag blev det, även om promenaden blev lite längre än vi tänkt.

Men barnen är duktiga på att gå, och de turades om att dra varandra på pulkorna och bära grejjerna.

Så till en helt annan sak...

Nu har jag kört mitt "må bra" tema i åtta veckor.

Jag följer min kaloriplan från viktklubb och försöker få till så mycket vardagsmotion som möjligt.

Därtill försöker jag få till några rejäla promenader samt ett pass på crosstrainerna här och var.

Det känns bra.

Jag tycker jag är duktig.

Jag mår bra.

Och jag vet att det är huvudsaken.

MEN det hade ju varit trevligt med NÅGOT mera resultat!

NÅGON liten belöning för att jag tagit tag i mig själv!

För vikten står i stort sett stilla... ett par hg ner i veckan har det blivit bara.

Sammanlagt ca 2kg.

Och det hade jag kunnat leva med.

MEN

Denna veckan har jag varit sjuk.

så nej... någon direkt motion har det inte blivit.

men jag har inte slarvat med maten.

Jag har hållt mina 1500kalorier/dag.

Och resultatet?

Jag har gått UPP denna veckan!

Inte något hg, utan ett helt KG!

HUR ÄR DET ENS MÖJLIGT??

Hur kan man gå upp ett kg på en vecka när man lever på 1500kcal/dag??

Det känns ju inte riktigt värt det..

Ja, jag vet att man kan samla vätska ibland.

Men ett helt kg utan särskild anledning?

Tror inte det.

Dessutom brukar vätska lika plötsligt försvinna igen...

och jag VET att detta inte kommer göra det.

Av erfarenhet vet jag att varje gram som visas på vågen limmas dit med superlim.

Det kommer ta mig flera veckor att bli av med detta eländiga kilo igen.

Det måste vara något allvarligt fel på mig?

Man ska inte gå upp i vikt på en fullständigt normal kosthållning.

Det känns orättvist!

Så

Nu har jag gnällt färdigt.

Dags för nya tag.

Jag får helt enkelt bli ännu duktigare.

Jag vill inte dra ner mera på kalorierna, för då mår jag inte bra.

Så jag får öka på motionen istället.

Är ju ändå dags att komma igång på allvar nu, om jag ska klara mitt första kondismål.

Vårruset.

Nu ska jag fixa ordning barnen och åka till Örebro för att köpa tv.

Barnens tv gav upp igår, så nu får de den tjocka från vardagsrummer och så köper vi en ny dit.

Äntligen kliver vi också in i plattornas värld! ;-)

...och de fina bilderna från skridkoturen får visst komma senare, för just nu vill inte datorn och telefonen hitta varandra...

Skojlandet

Idag tog vi en sväng till skojlandet. Det är kul för alla barn, och vi vuxna kan slappa i bekväma soffor med en kopp kaffe medan barnen busar runt. Det finns t.o.m ett lagom hörne för Amalia. Och man kan äta lite lunch utan att bli helt ruinerad! Ja, så länge barnen är så små att man måste ha koll på dem hela tiden så föredrar jag helt klart skojlandet framför lek och bus landet.

host host

Detta är helt sjukt.

På riktigt!

JAG är helt sjuk!

Överallt

Inte bara i huvudet

hosta, snor, feber, huvudvärk och ont i kroppen.

Och så halsen då...

Igår var det äldigt tyst och skönt här hemma, tyckte barnen.

För mamman hade INGEN röst1

Kan inte komma ihåg att det hänt mig någonsin förut.

Men jag gjorde flera intressanta upptäckter:

-barn hör mycket bättre än de vanligtvis vill kännas vid!

man kan t.e.x "ropa" medelst viskning på en 9-åring på övervåningen

med stängd dörr!

-det är lite svårmanövrerat att rodda fem barn utan att kunna prata.

-små barn förstår inte att man inte KAN prata utan blir stötta för att man inte svarar.

Nåja.. idag kraxar jag iallafall lite, så den där rösten är kanske på väg tillbaka.

Huvudet är dock mycket värre idag, med feberkänningar...

Så jag och Amalia tar en till slappardag i soffan under filtarna.

Vill dock påpela att detta inte alls ingick i planerna för mitt nya MÅ BRA-koncept!!

Detta är _inte_ att må bra!

Och tyvärr har jag väldigt lätt att halka iväg vid sånna här tillfällen.

För när man inte kan/orkar träna (eller göra något vettigt över huvud taget) så får man väl iallafall äta??

Men jag försöker göra bra val.

Tyvärr är det ju inte direkt knäckebrös jag vill ha.

Funkar det nu då?

Vill ju få in bild också!

testar...

Testar om jag kan få det att funka att blogga från mobilen. Struligt värre!!

Bloggtorka

Ja, bloggen har blivit lidande det senaste.

Jag har haft annat för mej!

Jag och Amalia har tillbringat veckan i Nol och pysslat om pappa litegrann.

Skruttfian var inte så förtjust i det...

Hon vill tydligen inte ha för lugnt omkring sig på dagarna, och hon vill absolut sova i SIN säng om nätterna!

Så hon var ganska missnöjd och otålig, tyvärr.

Och sov väldigt oroligt, men uppvakningar många gånger per natt.

Vilket ju medförde att min sömn, som redan var lite lätt bristfällig av att sova på en knarrande luftmadrass, blev väldigt lidande.

Men det var mysigt ändå!

Och vi han träffa både bror med familj och Camilla också.

Hemfärden var mindre kul, med snöoväder och halka

men det gick bra det med.

Min ena höft har bråkat med mej och gjort väldigt ont när jag gått längre sträckor.

Så jag har tagit det ganska lugnt med promenerandet den sista veckan.

Nu verkar den dock bättre, så idag försökte jag mig på en långpromenad igen.

Och det känns som det gick bra!

En tur på sjön blev det.

Gick runt Alntorps ö på isen.

Riktigt mysigt trots snöfall och motvind på hemvägen.

Familjen lämnade jag hemma denna gången.

Pojkarna och Fredrik är fortfarande hostiga och raspiga i halsen, och Amalia sov så gott när jag skulle gå.

Men nästa gång hoppas jag på sällskap!

Längtar efter en hund nu...

Det hade varit mycket roligare att promenera med lite fyrbent sällskap!

Vi får väl se om det kanske blir en liten valp till våren.

Nu ska jag krypa upp i soffan under en filt framför brasan en stund.

Det är det värsta med att motionera, tycker jag. Jag blir ALLTID så enormt frusen efteråt!

Kram!