Att ha ont.....

Vaknade vid halv fyra inatt.
Smärtan skar igenom kroppen när jag ändrade ställning.
Ligga blickstilla. Men molvärken är där ändå. Gör mig tokig. Måste vända mig.
Smärtan gör mig kallsvettig.
Försöker ligga stilla... försöker somna ifrån...
Vet att det blir lite bättre om jag går upp en stund, men jag vill inte!
Orkar inte! Vill bara få sova. En enda hel natt!

Ger efter tillslut. Försiktigt, försiktigt sätter jag mig upp. Rör lite försiktigt på ryggraden för att mjuka upp det värsta. Sätter fötterna på det kalla golvet. Tårna värker. Känns som att gå på rullgrus, med blåmärken under fötterna.
Provar försiktigt om höften håller för belastningen. En skarp nål av elf skär igenom benet. Stapplar framåt några steg... Som en riktigt gammal tant. Jag är 35 år.
Biter mig i läppen för att inte börja grina. Fokusera. Ett steg i taget. Varje steg mjukar upp lite... gör det lite lättare. Men nej... detta är ingen bra dag.
Ta en tablett. Den tar udden av smärtan litegrann. Har jag tur kan jag somna till en stund till då.

Det har varit mycket stående, men mindre rörelse de senaste dagarna. Det är inte bra. Aktivitet håller lederna igång och värken minskar. Jag vet det. Men att ens tänka på träning när hela kroppen brinner av smärta vid minasta rörelse? Nej... det är inte lätt. Och fötterna har blivit så mycket värre. Iskalla tår hålls fast av en brinnande, ömmande basled. Gör ont att stå. Gör mera ont att gå. Värker och bränner i vila.

Yogan är bra. Den mjukar upp, stärker och gör mig lugn och glad. Det är skönt att höra hur det knäpper och knakar. Hur lederna släpper från sina låsninger.
Idag är det morgonyoga på gymmet! Härligt!!

När morgonen till slut är här känner jag mig som en urvriden disktrasa. Det stjäl kraft att ha ont. Att aldrig få sova.
Barnen ska till skola och dagis. Fredrik får fixa allt. Känner mig värdelös.
Kan inte lyfta upp Amalia ur sängen. Kan inte hjälpa Agaton med strumporna. Kan inte knyta Alfreds skor.... Allt gör ont, ont ont....
Jag vill inte vara en frånvarande mamma! Jag vill att mina barn ska kunna komma till mig och få hjälp! Och Fredrik får slita jämt...
Vilken tur att jag iallafall kan kramas!

Med mycket möda får jag på mig kläderna. Mjuka, sköna... redo för yogan. Tar min matta och går ut till bilen. Kallt.
Frost på rutorna.
Får hålla isskrapan med båda händerna, eftersom tummarna saknar styrka och handlederna värker. Försöker nå att skrapa. Sträcker ut armarna och böjer mig lätt framåt.
Den skärande smärtan låter inte vänta på sig. Ryggen protesterar vilt!!
Försöker avlasta lite genom att stå på tå... det gör ont. Så ont. Tårar av smärta, frustration och besvikelse rinner.
Jag kommer inte åka till yogan. För jag kan inte skrapa rutorna på bilen idag. Jag kan inte hjälpa mig själv mot smärtan, för smärtan hindrar mig på vägen.

Jag går in.
Tar en varm dusch.
Gör lite yoga på egen hand.
Några rörelser som funkar just idag.
Många hindras av handleder och fötter idag.
Ryggen blir lite mjukare. Värken minskar.

Och jag fortsätter hoppas.
I natt kanske jag får sova!
I morgon blir det kanske en bättre dag!
I framtiden kanske jag slipper värken!

Kanske....

Inskolning

Igår började Amalia på dagis. Ingen stor grej för henne, tycks det. Hon kryper nöjt omkring och undersöker allt nytt. Men hon känner ju redan både personalen och lokalerna. Hon har ju varit med många gånger under året och hämtat och lämnat storebrorsorna. Det är så skönt att veta att hon också kommer få det lika bra på dagis som syskonen alltid har haft. Samma avdelning och samma personal som när Sandra började för tio år sedan! Trygghet! Ändå känns det lite vemodigt... Min allra sista föräldraledighet är över. Inget med bebismys... Och dessutom blir det väldigt mycket dagistid detta år, när jag ska plugga heltid med mycket praktik, och Fredrik börjar nytt heltidsjobb. Det känns konstigt, för de andra barnen har ju aldrig tidigare behövt vara så långa och många dagar eftersom jag har jobbat natt. Men det blir säkert bra det med.

Nattjobb..

Nu har jag jobbat natt sedan vi kom hem från Göteborg. Dygnen med nattjobb blir det inte mycket annat gjort. Man jobbar, sover, äter och fixar med det allra nödvändigase. Och försöker hinna umgås lite med familjen. Men idag utnyttjade vi solskenet och tog en sväng i skogen med de tre minsta. Och så Vera såklart. Alfred och Agaton plockade blåbär som vi senare gjorde smoothie av till kvällsmat. Riktigt mysigt.

Nu håller jag på att sortera kläder. Väskorna från gbg är ännu inte helt packade. Massor av urvuxet/ ännu ej ivuxet väntar på att bli sortera och komma ut i förrådet. Tvättkorgarna svämmar över. Och det börjar bli dags att gå igenom kartonger med vinterkläder och se vad som kommer behöva skaffa. Pust. Bäst att sätta fart innan jag fastnar i soffan!

Medeltiden

Vad är bättre sysselsättning en regnig dag än museumbesök? Idag blev det ett besök i medeltiden.

Mina finaste!

Mysig dag!

Efter våran släppa morgon åkte jag som sagt iväg med mamma för att installera pappa på Vikadamm. Det blir nog riktigt bra för honom att vara där några veckor. Efter en sväng till apoteket och lite medicinkrångel tog jag med mamma tillbaka till Camilla för lite lunch i solen på deras fantastiska terass. När alla var mätta och nöjda packade vi in hund och barn i bilarna ( väldigt populärt att få åka med mormor i hennes bil) och styrde kosan mot vikingagården. Riktigt mysigt! Aktiviteterna var inte öppna, men det gjorde ingenting. Vi roade oss på egen hand i de vackra omgivningarna och spännande hinderbanor. Efter mycket bus åkte vi vidare hem till mamma. Lite fika och matlagning tillsammans. En supergod lammstek med zuccinigratäng stod på menyn. Medan vi var där kom två av mammas vänner förbi med sina hundar. Oj, så kul Vera hade  med dem! Så i morgon är hon bjuden på lekdate hemma hos den ena. Toppen!

Väl tillbaka hos Camilla och Rune blev det tunnbad och mer mys på terrassen innan sängarna lockade. Nu hoppas jag på en låååång natt, så vi orkar med en ny fullspäckad dag i morgon. Godnatt!

Morgonstund.

Idag har vi tagit en riktigt lugn morgon. Vi bor som vanligt i Camilla och Runes klubbrum. Det är helt perfekt. Två sovrum med 7 sängar totalt. Stort rum med matbord, soffa, tv och en massa annat. Och så kök och badrum. Så skönt att kunna ha någonstans att vara för oss själva också, även om vi naturligtvis är här för att träffa folk;-) Kan ju faktiskt vara lite skönt för våra vänner också att slippa vara invaderade av sju personer 24/7. Så när barnen vaknade i morse skruttade vi runt i pyamas länge. Såg på film, drack kaffe, gick morgonpromenad med Vera och åt frukost. Nu kommer mamma smart och hämtar mig. Vi ska möta upp pappa på Vikadamm, där han ska vara ett par veckor för att träna efter sjukhusvistelsen. Sedan blir det middag med familjen hemma hos mamma. Kanske klämmer vi in något mer. Det får vi se! Ha en härlig dag!

Göteborg here we come!

Nu är vi inpackade i bilen och på väg neråt landet för några dagar med nära och kära! Vädret är ju inte direkt det roligaste man kan tänka sig, men vi hoppas på bättring. Annars får det väl bli innomhusaktiviteter för hela slanten! Ingen ide att gräma sig över sånt man ändå inte kan göra något åt! Själv glädjer jag mig istället över att få några dagars ledighet tillsammans med familjen. Det har inte blivit så mycket av den varan i sommar, eftersom jag har jobbat en hel del. Igår gjorde jag dock mitt sista dagpass. Nu har jag bara fem nätter kvar på 23:an. Det känns faktiskt riktigt tråkigt! Jag har trivts väldigt bra och har äntligen hittat tillbaka till arbetsglädjen! Det kan ju faktiskt kännas roligt att gå till jobbet. :-)  Men nu är det kvalitetstid som står på schemat. Så är det någon i gbg trakten som vill förgylla våra dagar lite extra så hojta! Kram på er, alla!

Nu då?

Jo...

Det funkade ju. Men bilden hamnar åt fel håll! Hur fixar man det??

Testar

Måste se om jag kan få detta med mobilbloggning att funka nu. Har hållt på att krångla med datorn, fotoöverföring och mobil länge nu. Men om detta fungerar så smidigt som Ka hoppas nu, så kanske det kan bli mer bloggande och fler bilder i framtiden! Testing testing !

Nääää....

Nej, det blir inget inlägg idag.

Och inga bilder heller.

För efter att min älskade man äntligen tog sig tid att leka lite doktor med min dator, kom han underfund med att den är knäpp.

Så nu håller han på att fixa en annan åt mej.

Och där funkar det att lägga in bilder från mobilen plätt som en lätt!

Och då känns det faktiskt väldigt omotiverat att bråka med denna datorn i ett par timmar för att visa er lite random bilder bara.

Och efter massa tvättande/vikande/sorterande/strykande, samt storhandling, matlagning och skurning av båda kylskåpen (ja, bara båda... inte alla tre.)

Är jag tillräckligt trött för att inte orka engagera mig i att ens skriva något inlägg.

Dessutom var jag tydligen väldigt duktig på gymmet igår.

För idag har jag sån grym träningsvärk att jag faktiskt på riktigt inte kan lyfta armarna. Faktiskt. Nästan.

Ont gör det iallafall.

Och min förbenade rygg bråkar multum med mej idag, så jag är nog lite halvhög på värktabletter. Varför lindrar inte de träningsvärken, förresten? Eller... det kanske de gör? Jag kanske skulle ha varit alldeles totalt oförmögen att röra mig utan dem?

Så.

Nu ska denna gamla stela tanten vanka in till sängen som en skadskjuten höna och försöka få några timmars ostört sömn. Vilket inte är det lättaste med en katt som jamar titt som tätt för att tala om att han kommit in. Eller plötsligt håller på att svälta ihjäl och har glömt bort var matskålen finns. Och en annan katt som blir attakerad av en busig valp, och svarar med att springa hinderlöpning genom huset. Varv på varv. Med hunden efter. De tycker det är jättekul. Jag: Not so mutch! Och marsvin som verkar hamna i hätska äktenskapliga diskussioner vareviga natt (varför flyttar de inte bara isär om det ska tjafsas så väldigt!... eller... ja... om de nu inte hade varit instängda i samma bus då... av mej, ja.. ) Och så har vi det lilla djuret som faktiskt  ÄR ett nattdjur per definitiom. Men han nöjer sig med att gnaga på gallret och skvätta ut lite sand.

Så nej. Det blir inget inlägg idag.

Godnatt!

Periodare

Ja... Det verkar jag vara.

Här på bloggen.

Vissa perioder händer det massor i mitt liv. Många roliga inlägg snurrar i mitt huvud. Ännu fler bilder från våra upptåg samlas i kameran.

Men... jag har inte tid att få in dem här.

Eller...

Egentligen har jag väl tid.

Det har man alltid.

Det är nog snarare så att jag inte har ro i själen för att formulera alla tankar i ord.

Eller ork, kanske.

För jag gillar ju att skriva.

När jag väl börjar blir det lätt långt

invecklar

utvecklat

svårläst kanske?

Jag har inte den där förmågan att skriva kort och ändå lyckas förmedla tankar, intryck och sinnesstämningar.

Avundas de som har den.

Kanske skulle det bli fler blogginlägg då?

Vem vet.

Just NU har jag iallafall en bloggperiod.

Det är kul.

Den som läser får se hur länge den varar denna gången ;-)

Kanske är den slut i morgon?

Idag har vi iallafall haft en mysig midsommardag.

Midsommarafton firades för övrigt med en härlig lunch hemma hos Linda och Thomas.

Solsken, lekande barn och alldeles opretantiöst.

Perfekt!

Och jag åt potatis!!

Första gången på drygt 5 månader.

Det var GOTT!

På vägen dit tänkte vi vara lite smarta och ta vägen över skogen, för att undvika all trafik.

Tänkte att det skulle gå lite snabbare.

Istället fann vi oss sående huv mot öga med en häst!

Mitt på vägen.

Och den tänkte inte flytta på sig.

De enda människorna i närheten var ett gammalt par, som iallafall kunde få tag på ägarna via telefon. Men hästen kunde ju inte stå kvar mitt i vägen!

Så det var bara att leta rätt på en grimma och få in honom i hagen igen!

Midsommaroutfiten hade an svag doft av häst resten av dagen, och min fina julklappsparfym kom i skymundan.

Nåja. In i hagen kom han, även om han inte tyckte det var alltför kul. Han trivdes utmärkt där han stod.

Idag så, hade jag helst tagit mig till närmsta större stad och hittat något att ha på mig på bröllopet om två veckor.

Men det går ju inte.

På midsommardagen ska man nämligen ligga hemma och vara bakfull, inte springa omkring i affärer!

Så vi tog en tur till Lek&Bus-landet istället.

Uppskattades av pojkarna!

Ja... av Amalia med.

Hon kröp glatt omkring och småfnissade.

Med jämna mellanrum satte hon sig upp och klappade händerna av pur förtjusning!

Efteråt blev det mat på wild west steakhouse.

Gott.

Och mycket!

Jättemätt!!

Väl hemma tog Fredrik och pojkarna en tur i skogen med Vera

medan jag stannade hemma och fixade med tvätt.

Och såg till att Amalia fick sova.

Och OJ vad hon sover!

Somnade vid 5 och sover fortfarande.

Blir nog en tidig morgon i morgon....

Jag passade på att ta ett pass på gymmet också, medan Alfred och Agaton varvade ner framför tv´n.

Kändes riktigt bra.

Så nu är jag också värd lite soffsittning!!

Ses i morgon... kanske ;-)

(helt utan bilder blir det också, eftersom jag inte kommer överrens med min mobil riktigt på det planet. Men jag ska se om jag kan klura ut någon smart lösning... i morgon!)

Saknad...

Jag brukade vakna tidigt.

Oftast av att min pappa gick ut för en morgonpromenad med hundarna.

Låg oftast en stund och lyssnade

på flugorna som surrade i det lilla fönstret

på min brors sömniga andetag

på den otroliga symfonin av fågelsång där ute i den stora, gamla skogen.

Såsmåningom tassade jag upp.

Aktade huvudet för de låga takbjälkarna och gick över den stora mattan som dämpade stegen på det knarrande golvet.

Smög förbi min syster i hennes lilla sovvrå och ner för den lilla branta trappan, där varje gammalt steg knäppte och knakade.

Ut i farstun, där alltid den där speciella torplukten fanns.

Lite jordigt och fuktigt.

Trasmattan kändes sandig under mina fötter.

Öppnade dörren och tog ett steg ut på den gamla tvåstegs betongtrappan, med sin räfflade, gröna gummimatta på översta trappsteget.

Stog en stund och lät de första solstrålarna som letade sig över åsen träffa mitt ansikte.

Några djupa andetag för att insupa den tunga, söta doften av kaprifolen som klädde in hela husets gavel.

Tittade när solstrålarna lekte mellan den mäktiga hästkastanjens fingerliknande blad.

Tog ett kliv över till bergshällen, för att undvika de vassa stenarna på grusgången.

Berget var fortfarande svalt efter natten.

Gick in mellan huset och vedboden, förbi det blommande björnbärssnåret.

Gräset kallt och daggvått mot mina bara fötter.

Gick vant uppför bergsknallen på andra sidan gräsplätten.

Mina fötter hittade lätt de rätta avsatserna och lämnade våta fotavtryck efter sig.

På toppen hade solen hunnit upp över hustaket och värmde skönt.

Satte mig brevid pappa, fortfarande lite tung av nattens sömn, och inväntade morgonen.

Hade vi tur strosade en älg eller några rådjur fram på den igenvuxna åkern.

Vi befann oss i paradiset.

Detta paradis finns inte längre.

Halva min uppväxt spenderade jag här, i det fuktiga lilla 1700-tals torpet med sina vita fönsterluckor.

Nu är det rivet.

Och såhär års saknar jag det mer än någonsin.

Alla dofter

ljud

känslor....

Det gör ont i mitt hjärta att jag aldrig kommer få visa, delge, mina barn denna underbara plats.

Aldrig se dom uppleva närheten till naturen och känslan av att bara vara

såsom jag fick ynnesten att göra

när jag var barn.



Ingenting

Det krävs energi för att göra ingenting. Iallafall i det här huset.

Om någon skulle fråga mej vad jag har gjort idag, skulle nämligen svaret förmodligen bli just: Ingenting!

Det är ju sommarlov och dagisledigt, så alla fem är hemma med mej.

Och hunden.

Såklart.

Så... vi började naturligtvis dagen med sovmorgon.

Iallafall några av oss.

(läs Sandra)

En annan gav bebisen välling, drack kaffe och försökte få hunden att låta bli treåringens beagnade blöja. Iallafall så länge han hade den på sej.

Lite fruost såsmåningom.

Marmeladmackor gasar på sockerkicken riktigt fint!!

Marmeladmackor ger också en härligt kladdig hinna på köksbordet.

Och på golvet.

Det är superbra, för det håller hunden sysselsatt en lång stund.

Och mamman med.

som om det var nödvändigt.

Tvingar ut nioåringen på en promenad med hunden.

Byter bajsblöja och nattar bebisen.

Femåringen och treåringen gör sitt bästa för att driva varandra till vansinne. Och lyckas ganska bra.

Dags att hitta på en icke-bråk-inbjudande aktivitet.

Plockar fram miljarders pärlor och pärlplattor.

Bra sysselsättning.

En liiiten stund råden lugn och frid. Och mamman kan slå ner baken och njuta av att ha alla sina fina barn omkring sig.

Alla barnen är väldigt kreativa.

Det blir ankor, träd, morötter, hundar...

...och massor av pärlor på golvet. Såklart.

De är jättegoda, tycker både bebis och hund.

Och förmodligen mamman också, eftersom hon hysterisk kryper runt på alla fyra och försöker få tag på pärlorna först!

Sedan ska förståss plattorna strykas.

Och pärlorna städas undan.

Det där ordet... städa... Det är magiskt!

Plötsligt försvann alla barnen (utom bebisen) upp på övervåningen och lekte sååå fint. Med dörrarna stängda.

Mamman städar upp pärlor, stryker plattor och lagar lunch.

God lunch.

Tycker alla barnen.

Även bebisen.

Och faktiskt mamman med, när hon tillslut hinner smaka lite.

Blomkålssoppa.

Treåringen välter sin skål.

Femåringen skrattar åt honom.

Treåringen tjuter.

Hunden rusar genom köket, jagandes katten.

Katten störtar ut genom luckan.

Hunden försöker följa efter, men är för stor och fastnar.

Mamman får hjälpa.

Alla skrattar.

Tolvåringen sätter i halsen och välter ut sitt vattenglas.

Nioåringen tjurar för att soppan är slut.

Tolvåringen får gå ut med hunden.

Bebisen får sova en skvätt till.

Nioåringen går till en kompis.

Femåringen går till grannen.

Treåringen tittar på film.

Mamman sanerar köket.

Viker och sorterar ren tvätt.

Sätter igång några nya maskiner.

Och sen... det magiska....

En kopp kaffe.

Några minuters stillhet.

Tyssssstnad.

Och plötsligt har mamman fått ihop ett helt blogginlägg!

Men nu är det dags att ta tag i disken.

Stryka.

Ta med bebisen på en hundpromenad.

fixa middag....

....och allt annat som hör till att göra INGENTING!



Pausknapp?

Just nu hade jag velat trycka på paus.

Inte för att livet är jobbigt eller stressigt och jag inte hinner med, utan tvärt om!

Just nu känns livet så harmoniskt!

Jag hinner fixa och grejja en massa förutom vardagsmåstena.

Jag hinner spela spel med barnen.

Jag hinner njuta.

Jag hinner leva!

Och jag hinner dessutom ta hand om mig själv.

Just så vill jag alltid att livet ska vara.

Visst hade man kunnat önska att även ekonomin var bättre, men det är ju ändå ett val man gör. Och just nu skulle jag kunna avstå från all lyxkonsumtion, om livet istället alltid fick vara såhär!

Men jag vet att andra tider stundar.

Och jag ser fram emot det också!

Nya utmaningar, nya lärdomar och en ny fas i livet.

Snart tar min sista föräldraledighet slut.

Och jag ska ut i arbetslivet igen.

I ett NYTT arbetsliv.

Och mera skola!

Är väldigt förväntansfull och spänd inför det.

Nyfiken!

Mn just nu...

är livet så behagligt.

Ja känner att jag räcker till.

Hinner med.

Det nya livet kommer innebära mycket mera vardagsstress.

Tider att passa.

Korta timmar att hinna med alla måsten.

Räcka till åt familjen.

Räcka till åt mej.

Så... jag skulle gära trycka på paus ett tag.

Få njuta av lugnet ytterligare en tid.

Få ladda själen med glädje, lugnt och känsla av tillfredsställelse.

Men det finns ju ingen knapp!

Så istället försöker jag suga i mig av varje dag.

Se till att få ut det jag behöver av varje stund!

Och fortsätta ta hand om mig själv.

Träningen betyder mycket just nu.

Jag tränar inte på något hård nivå.

Men tillräckligt för mig.

Jag känner hur jag blir piggare och starkare för varje gång.

Hur de negativa, stressade känslorna rinner av mig och ersätts av energi och inspiration.

Jag blandar just nu styrketräning  med yoda och löpträning.

funkar bra.

Jag mår bra.

Får inte ont. (mer än träningsvärk ;-) )

Och får mera tålamod och ork till min yviga familj!

Hoppas, hoppas jag lyckas, orkar, hinner och vill hålla kvar när ekorrhjulet börjar snurra igen!

babbel

Jodå... Jag kom iväg ut i spåret en sväng i förrgår. Men mycket mer än så blev det inte. Benen var fortfarande stumma som trästockar, så så värst mycket springande kan jag inte påstå att det var.

Men, men, jag kom ut iallafall!

Elin kom och lunchade med oss. Ja, lilla söta gry med förståss!

Alltid lika mysigt.

Efter dagis hade pojkarna tid hos frisören. Hög tid!

Håret hängde i ögonen och de såg allmänt ovårdade ut.

Hem kom två riktiga snyggingar!

 

Det hade gått riktigt bra för Alfred. Lite otäckt tycker han fortfarande att det är, speciellt vid öronen och i nacken, och han spänner sig väldigt. Men det är inte konstant gråt och tandagnisslan längre!

Han valde rosa och lila färg i sitt hår, medan Agaton tog blått.

Agaton är inte ett dugg rädd, utan pladdrar på som vanligt i frisörstolen.

Igår bar det iväg till gymmet direkt efter dagislämning.

Idag körde vi själva, efter Peter PT´s program.

Vi la dock till lite extra övningar också, bara för att det var kul.

Och så avslutade vi med lite jogg på löpbandet.

Funkade helt ok, faktiskt!

Vid lunchtid kom Jaqueline och höll oss sällskap hela eftermiddagen/kvällen.

Uppskattades, inte minst av barnen!

De "övertalade" henne att förlja med på säsongens sista vårterräng.

Så där stod vi och hejjade ett par timmar i spöregnet.

Barnen är superduktiga!

Samuel ville inte vara med denna gången, och jag tänker inte tvinga honom.

I hans klass springer dom en kilometer. Och det klarar ju inte jag själv!

Förstår också att han blir lite misspeppad när han kommer sist varje gång...

Men det är inte så konstigt. Det är inte så många startande i hans klass, och de flesta andra tränar löpning och friidrott.

Jag tycker det är starkt och modigt att ens ställa upp!

Det samma gäller för Sandra.

De springer 1250m.

Hon är ensam -00, alla andra är äldre.

Och där är det BARA friidrottare och orienterare, förutom hon.

Men hon har varit med, och slutfört tre omgångar nu!

Superduktigt!!

Alfred springer 500m och Agaton 300.

De tycker det är superroligt och lyser som solar när de springer i mål och alla klappar händerna!

På måndag är det avslutning och prisutdelning.

Då får alla som varit med 3 gånger medalj.

Förra året var det vansinnigt stolta barn, som fick gå fram och ta emot sin medalj.

Och jag gissar att de inte är mindre stolta i år. Inte föräldrarna heller. :-)

(bild från förra gången)

Efteråt blev det mat och massa babbel med Jaqueline, innan hon styrde bilen hemåt.

 Idag blir det Yoga!!

Solsken och nackspärr

Äntligen har träningsvärken i benen lagt sig såpass att jag snart ska våga mig ut på lite springträning.

Det är på dagsen... Har blivit lite dåligt med det den senaste veckan.

Tyvärr har jag fått vansinnigt ont i ena sidan av nacken. Såpass att jag har klara problem att vrida huvudet eller höja armen.

Blir det inte bättre tills i morgon får vi se hur det blir med den inplanerade träningen då.

Igår spenderade jag dagen i bilen, kändes det som.

Samuels klass skulle på utflykt till Öby kulle, och jag hade erbjudit mig att sjussa.

Jag stannade inte med dem dock, utan passade på att åka in till Örebro och fixa lite grejjer.

Inte ofta man kan åka runt till affärer alldeles själv!

Nu handlade det inte så mycket om nöjesshopping, men ändå.

Först var jag på xxl.

Skulle införskaffa en yogamatta.

Men de hade inte riktigt vad jag sökte.

vidare till stadium outlet.

Där fanns det.

Köpte även ett par dagisskor till Agaton för 100kr.

Han sliter ut sina skor på ett par dagar när de åker bilar ute på gården.

Därefter skulle jag vidare till granngården.

Höll på att få hjärnblödning!

Har varit där massor av gånger, men nu hittade jag inte alls!

Cirklade runt på varenda gata på Aspholmen i säkert en halvtimma.

Till slut upptäckte jag att de hade flyttat! Fullt synligt vid den stora rondellen.

Men jag letade ju inte på den sidan! ;-)

Där blev det till slut iallafall marsvinsmat och en spånbal.

De där små förpackningarna man köper på ica förslår liksom inte mycket i den nya jätteburen ;-)

Därefter drog jag mig till biltema för inköp av ännu mer hönsnät. Våran lilla Vera Houdini vill inte alls lära sig var tomtgränsen går. Däremot tycker hon att staket är en jättespännande utmaning och att vi säkert bara sätter upp det för att hon ska ha lite sysselsättning ;-)

Och grannarna är ju såååååå roliga att hälsa på!

Ja, ja... Sedan var det dags att hämta upp en skock fnittriga barn igen, som hade haft en härlig dag i solen!

Väl hemma åt vi lite sen lunch/ tidig middag, innan det återigen var dags att packa in sig i bilen och åka till Maxi för storhandling.

Pojkarna stannade i lekrummet och hade jättekul.

Efteråt köpte de glass för sitt barnklubbskort.

Helnöjda!

Amalia satt i kundvagnen och strödde ut ett fint spår av smörgåsrånsmulor.

Helnöjd hon med.

Senare på kvällen talade mamma om att pappa var sämre igen och fick åka till sjukhuset :-(

Inlagd med höga infektionsvärden....

Hoppas det vänder fort!

Nu ska jag måla sista varvet på min hylla, inna Fredrik kommer hem från gymmet och det är min tur att ge mig ut i spåret!

P.s Jag har problem med att få fotoöverföringen från mobilen till datorn att funka som jag vill. Just nu känns det bara jättekrångligt!! Och tar vansinnigt lång tid... Så tills jag har hittat en lösning blir det en blogg utan bilder. Någon som har något tips?? Har en samsung galaxy s2.

Aj, aj, aj

Kom knappt ur sängen idag.

GRYM träningsvärk efter gårdagens gympass!

Våran duktiga PT hade satt ihop ett riktigt jobbigt pass som kändes bra i ben, rygg och axlar.

Benen var som gelé resten av dagen och idag gör det ont typ överallt!

Men jag gillar det.

Det känns som en påminnelse om att jag faktiskt varit duktig!

Och att jag verkligen behöver det... ;-)

Ska dock bli väldigt intressant att se hur det går att springa idag... har ju sånt pass inbokat på söndagar.

Men det får vänta till kvällen.

Lita smärta har ingen dött av ;-)

Idag sa Fredrik att han med vill gå över till LCHF!

Så projekt sockeravgiftning börjar idag!

Han är ju en av de värsta kolhydratjunkies jag vet, så det kan nog vara nyttigt för honom.

Jag skulle aldrig försöka tvinga honom lägga om kosten mot sin vilja, men nog känns det jätteskönt att göra detta tillsammans, det kan jag inte förneka!

Och jag har ju märkt så mycket hälsoförbättringar sedan jag började, och hoppas det blir lika bra för honom.

Spännande!!

Han behöver ju absolut inte gå ner i vikt, så detta är ju en ren hälsogrej för honom.

Att bli piggare, få jämnare humör, bättre hud, mer ork... vem tackar nej till det ;-)

Idag är det storstädning, tvättning och annat pyssel som står på schemat.

Och stängsling.

Våran lilla houdini till vovva tar sig ut vad vi än hittar på!

Så nu har vi snart klätt in hela tomten i dubbla rader hönsnät, ordentligt fastsatt i både över och nederkant.

Dessutom granskat varenda litet möjligt kryphål.

Snaaaaart kanske vi kan ha henne ute utan att hon terroriserar grannbarnen, eller riskerar att springa ut framför en bil.

Hon är helt otrolig!

Men jag gillar det...

Hon är smart.

Problem och hinder är till för att ta sig förbi, enligt henne.

Ett staket är ju en utmaning!

Hon tar sig ut för att hon kan, inte för att rymma.

Hon springer aldrig långt bort utan håller sig alldeles runt tomten, och ofta tar hon sig ut på ett ställe för att sedan helnöjd springa runt till grinden och vilja bli insläppt. Bara för att genast prova om hon kan ta sig ut igen.

Ja, ja... mars till tvättstugan!!

Loppigt!!

Idag tog vi en promenad till grannområdets kvartersloppis. Det är, så vitt jag vet, första gången de anordnar en sådan, och uppslutningen var väl inte den allra bästa. Men ca 10-15 försäljare var med, och en trevlig promenad bland lekplatserna blev det ju.

Hela familjen var med och barnen fick en liten slant att handla vad de ville för. Sandra köpte sig en väggklocka till sitt rum. Samuel valde att lägga pengarna på en påse bullar, som han sedan bjöd hela familjen på. Dessutom hittade han ett gigantiskt fantasyinspirerat plast(?) svärd som han är mäkta stolt över!

Alfred och Agaton hittade en hel back med småbilar för 1kr styck som de botaniserade och valde ur en lång stund.

Sjaälv hittade jag ett par Me&I tröjor till barnen för en spottstyver och tvingade sedan barnen och mannen att bära hem en GIGANTISK marsvinsbur!

(funkar även bra som arrest för olydiga barn)

När vi kom hem blev det fika med Samuels nyköpta bullar (jag tog en bit ost)

och sedan inredde vi nya buren tillsammans.

Den är verkligen gigantisk! Minst ca 150x70 tror jag. Tar upp halva innerhallen.

Men då kunde vi kosta på oss att lägga i gott om träbitar, kvistar, tunnlar och annat kul, utan att det blev trångt. Rena paradiset för smågrisarna!

I eftermiddag är det dags för gymmet. Peter följer med och agerar PT. STORT tack för det!

Det är hemskt att inse hur vansinnigt otränad jag är.... men det blir väl bättre. Värst är konditionen. Den verkar inte alls vilja förbättras, trots att jag nu PW med joggintervaller i nästan 6 veckor. Det är trist.

Men nu har jag börjat träna lite annorlunda, som ger mer mätbart resultat för varje dag, och hoppas att det ska hjälpa.

Annars har jag hunnit med ett styrkepass på gymmer, ett yogapass samt två PW/jogg denna veckan. Och snart ett styrkepass till. Känner mig faktiskt ganska duktig! ;-)

Igår skulle Fredrik till läkaren i Örebro. Jag och småbarnen passade på att följa med, och spenderade några timmar på stadsparkens lekplats, samt med lite glassfika i wadköping, innan det var dags att åka vidare till bildoktorn istället.

I Onsdags blev våran bil påkörd när vi var på vårterrängen. En stor buckla vid ena baklyktan, på sidan. Tro inte att det var någon som stod för sitt misstag! Så nu får vi vackert betala 2200 i självrisk! Surt.

Dessutom behöver de ha bilen i 4 dagar för att hinns lacka om och sånt. Jättekul.

så det var den skadan som skulle bedömmas och dokumenteras igår.

Nu ska jag svida om och måla min hylla ett varv till, innan det är dags för gymmet!

See ya!

Oj, oj, oj

Livet med fem barn och en hundvalp är...

...intensivt.

För att uttrycka det milt.

Våran ursöta, mysiga, glada livliga terrorist sättaer allas tålamod på prov.

Biter i allt och alla.

Stjäl barnens lekasker.

Välter bebisar och jagar treåringar.

Rymmer genom dubbla varv med hönsnät.

Och är alldeles, alldeles underbar!!!

Men att sitta ner i lugn och ro och skriva några mera djuplodande inlägg finns det helt enkelt inte tid eller ork till just nu!

Ska dock försöka sänka mina krav, så det iallafall blir några inlägg alls!

Lite bilder och sånt där...

Kanske skulle försöka komma på hur jag bloggar från nya telefonen? Då kanske det blir lättare att slänga in något litet då och då.

Lovar att försöka. ;-)

Påsk har det ju varit sedan sist!

Här är mitt fina gäng innan de gick på påskpromenad mellan husen.

De hade gjort jättefina påskkort och lagt ner mycket tid.

Tyvärr var det bara tre hus som öppnade... lite tråkigt.

Men godis så det sprutade genom öronen fick de ju ändå!

Påskmat är alldeles förträffligt i mitt LCHF-liv! Bara att äta och njuta av alla ägg, lax, pateer och röror. MUMS!

Minsta påskkärringen har nu hunnit bli hela 9 månader.

Lika glad och go som alltid!

Hela fem små bissingar har hon nu. Och hon vet hur man använder dom!

Hon varken kryper, ålar eller ställer sig upp än... vilket faktiskt känns ganska skönt just nu!

Det betyder nämligen att hon är nöjd i gåstolen istället, när jag inte har tid att sitta precis brevid på golvet.

För gör jag inte det är det lätt att den andra bebisen busar liiiite för hårdhänt med henne.

Små bebishänder är ju SÅ goda att tugga på... Smaka lite bara!

EGO?

Jag äter LCHF.

Det är tydligen väldigt kontroversiellt och provocerande för många.

Jag förstår inte riktigt varför....

Man säger att det är egoistiskt.

Att man konsumerar för mycket kött och annat som bidrar till miljöförstöringen.

Men... om man läser på ordentligt så handlar ju LCHF inte riktigt om det.

Det handlar även mycket om REN mat. Att välja ekologiskt. Utan konstgjorda, processerade tillsatser.

Jag äter inte MER kött nu. Jag äter lika mycket/lite som tidigare. Och det jag äter är nästan alltid ekologiskt. Det mesta är dessutom lokalt producerat och gräsbetat.

Jag äter inte MER ovanjord grönsaker nu. Snarare mindre. Men de grönsaker jag äter växer ovan jord, ja.

Det jag äter mer av är väl isåfall fet fisk. MSC- märkt sådan.

Vegetariskt äter jag lika ofta som tidgare.

Det jag ökat på är förvisso mjölkprodukter, som grädde, smör och ost. Även detta till största delen ekologiskt och kravmärkt.

Även ekologisk kokosolja och olivolja används ganska flitigt.

Och så ägg.

Ägg har det blivit mycket mer av.

Kanske gör det mig till en stor miljöbov.

Att jag även här väljer ekologiskt och lokalt producerat, eller allral helst köper direkt från hönsägaren, kanske inte hjälper.

Visst finns det alltid mer man skulle kunna göra för miljön.

Men genom att avstå från mycket kemiskt framställda livsmedel och diverse pulverdieter framställda i stora fabriker av maskiner som säkerligen frestar på miljön en hel del, borde man väl kompensera litegrann iallafall?

Om något, så har LCHF hjälpt mig bli mycket mer medveten om vad jag stoppar i mig, samt hur det påverkar mig, mitt liv och miljön.

Men i grund och botten är jag kanske trots allt egoistisk.

För det är ju enbart för min egen, och mina närmaste, skull jag vill gå ner i vikt.

Jag vill ge mina barn en mamma som klarar av att leka med dem. Jag vill ge dem en mamma som FINNS KVAR! Även när de blivit vuxna. Jag vill undvika fetmarelaterade sjukdomar, ledvärk och förkortat liv p.g.a övervikt.

Jag har provat det mesta genom åren. Jag har ständigt varit "duktig" och ätit så lite som möjligt.

Jag har periodvis levt på pulver eller andra minimala kosthållningsvarianter.

Det har bara gjort mig fetare.

Och sjukare.

Jag har ökat i vikt av att äta knappt 1500kcal om dagen. Så värst mycket fysisk aktivitet, mer än vardagslivet som fembarnsmamma, är det svårt att orka med på den nivån med min kroppshydda.

Jag har lidit av blodsockerfall, yrsel och fryst extremt.

svältsymtom.

Nu väljer jag att må bra.

Jag väljer att försöka äta mig ner i vikt.

Att äta bort mina förstadier till diabetes och hjärtsjukdomar.

Att äta ren, ekologisk mat, istället för att välja en GBP. (något jag är övertygad har mycket större konsekvenser för samhället och miljön)

Iallafall ge det en chans.

Jag har ätit såhär alldeles för kort tid för att veta hur det funkar för mig i längden. Men just nu mår jag bättre än jag gjort på många år.

Mitt blodsocker är stabilt.

Mitt humör är stabilt.

Och min ork samt tålamod är betydligt bättre.

Något som även min familj har stor glädje av.

Och JA. Det är vad som är viktigast för mig just nu.

Min familj. Mitt liv. JAG!

Den som medvetet skulle stoppa i sig saker som man vet att man mår dåligt av, för att det kanske är bättre för miljön, får gärna berätta det för mej.

Det bästa är väl om man så långt det är möjligt kan välja mat som är bra BÅDE för mej och miljön? 

Men miljön ISTÄLLET FÖR mig själv?

Nej... så solidarisk är jag nog inte....

Så visst är jag ego.

Åtta månader vs åtta veckor!

Idag blir våran älskade lilla skruttfia hela 8 månader.

Åtta!

Det är ju nästan ett år!

Hur gick det till?

 

Det var ju alldeles nyss dett lilla, perfekta, efterlängtade knyte kom till oss.

Ändå känns det som hon alltid har funnits!

Idag har vi varit hos Alva och lekt.

Alfred och Agaton busade glatt med hennes storebror Hugo, och mammorna drack kaffe.

Mycket bra sysselsättning på en fredagförmiddag.

I morgon är det äntligen dagen som vi har längtat efter!!

Nej, inte för att Fredrik åker bort. Det tycker vi är lite tråkigt. Men jag hoppas han får jättekul! (Stor kickoff för hela koncernen i Norge, med flera tusen deltagare om jag förstått rätt!)

MEN!

I morgon åker vi och hämtar lilla Vera!!

 Världens urgulligaste vövve, enligt Agaton!

Det ska verkligen bli jättekul med en hund i huset igen.

Och denna gången alldeles våran egen, som vi kan forma, fostra och älska så hon passar ihop med våran familj på allra bästa sätt!

En utmaning.

Och ett stort åtagande.

Men vi går in i det helhjärtat! :-)

Nu börjar det kännas som en riktig familj här hemma ;-)

En hund, två katter, två marsvin, en hamster... och så fem härliga ungar förståss!!

När blir man fulltaliga?

Måste ju också få nämna att jag äter mitt LCHF och är mycket nöjd med det.

Vikten rör sig inte så mycket ännu, men det är inte så konstigt med tanke på hur störd min kropp blivit under alla års viktkamp.

MEN tre cm mindre mage har jag fått på denna månaden!

Det är ju ganska häftigt!



Sportlov

Jahapp

Då har barnens sportlov förflutit.

En hel vecka fylld av vintersporter och utlandssemestrar.

Eller inte.

För är man ensam hemma med fem barn är inte skidturer det första man tänker på!

Speciellt när den yngsta är en bebis som inte kan stå på benen.

Kan ni se det framför er?

En mamma på skidor med en bebis i... bärsele? Pulka? Eller, ve och fasa, VAGN??

En treåring som ramlar, tjuter, kan själv och vill bli buren.

En femåring som tycker det är JOBBIGT. Och inte ORKAR. Utan sätter sig demonstrativt i en snöhög och försöker se så sjuk ut som möjligt, medan den ömma modern försöker övertala honom om att vi faktiskt har JÄTTEKUL!! Samtidigt som hon släpar på treåringen med ena handen och drar pulkan/vagnen med bebisen i med den andra.

Och försöker hålla balansen.

Nioåringen stakar på, men suckar en hel del, för skidor åker man ju inte i starwars.

Eller i minecraft.

Och så fryser han FAKTISKT.

För han orkade inte ta på sej understället.

Och det är ju inte hans fel.

Elvaåringen suckar mest för att hon får vänta hela tiden.

Hon vill ju ÅKA skidor, inte bara stå på dom.

Och så är hon varm.

För hon tog på sig dubbla underställ (som kompensation för brorsans uteblivna) och mjukisbyxor... och skidbyxor... och tjocktröja... och jacka.

Nödvändigt att plocka av sig några lager.

Som mamman får bära.

För annars kan ju inte elvaåringen åka skidor.

Pappan jobbar. Luuugn och ro! ;-)

Nja...

Vi ägnade sportlovet åt andra aktiviteter istället.

I måndags gjorde vi en spännande utflykt till tanläkaren med Samuel!

Väldigt kreativt.

Tisdagen ägnades åt två hängiga storbarn med lätt feber och ont i magen.

Det dramatiska stod ett sjukt marsvin för.

Veterinärbesök med det.

Känslosamt.

På onsdagen var det sedan dags för Alfreds sista besök på BVC.

Med tillhörande spruta.

Inte ens den brantaste slalombacke kan mäta sig med den nervanspänningen!

Därefter spädde vi ut det hela med lite lycka och glädje i form av en ny familjemedlem.

Alfreds alldeles egna lilla Mini!

Torsdagen då?

Jodå, även då höll vi oss sysselsatta.

Alfreds arm var röd och öm. Och hans panna het.

Vaccinationer is da shit...

Lillebror fick leka av sig på dagis en stund.

Fredagen ägnade jag åt huvudvärk.

Även jag behöver ju få ha lite kul!

Ungarna blev uttvingade i solskenet av sin elaka mamma,

som istället kröp ner i sängen med en mjuk bebis en stund.

Inte för att det hjälpte mot huvudvärken, men det var mysigt!!

Så.. nog har vi haft ett händelserikt sportlov.

Glädje, sorg, spänning, smärta, lycka, skräck, skratt och gråt....

Jag vill se den skidsemester som kan mäta sig med det!

En vecka

Sådärja!

Då var första veckan avklarad och man kan väl då säga att man är igång på riktigt.

Hur har det gått då?

Jovars, tackar som frågar.

Förutom den hemska huvudvärken som satt i några dagar...

och den extrema tröttheten som får mig att somna på soffan medan fem vildar hoppar på min mage (ja, ja..nästan iallafall) ...

Så har det gått riktigt bra!

Jag har inte varit hungrig alls.

Och suget har varit helt kontrollerbart.

Mest vanan att kvällsäta i tv-soffan som varit svårt att bryta.

Men har även där lyckats hålla mig till "bra" saker.

Lite nötter, lite ost...

Inte ett enda chips, popcorn eller minsta godisbit smet innanför mina läppar, trots att de stod mitt framför ögonen både fredag och lördag kväll.

Och det var inte ens speciellt jobbigt!!

Har faktiskt inte gjort ett enda avsteg denna första veckan.

Men... första veckan är ju alltid enklast.

Nu är ju motivationen på topp!

Men det är underbart att inte vara ständigt hungrig... sugen... och hittills har jag inte haft ett enda blodsockerfall, något som var nästan dagligen förekommande tidigare!

Häftigt!

En annan effekt jag märkt är att jag inte fryser längre!

Helt underbart!

Så frusen som jag har varit denna vinter kan jag inte komma ihåg att jag någonsin varit förr.

Jag har suttit med stickad tröja under dubbla filtar framför brasan och ändå frusit kopiöst!

Men de senaste dagarna är jag varm som en kamin igen.

Riktigt skönt, faktiskt!

Vågen då?

Jodå, även den var en positiv överraskning.

Jag hade inte väntat mig någon direkt nedgång

Det kan ju gott ta ett tag för kroppen att ställa om.

Men ett kilo hade försvunnit!

Och det som var mest förvånande var att även en cm runt magen var borta!

Och då har jag ändå rört mig extremt lite denna veckan, p.g.a en envis kvardröjande hosta och ett stukat knä.

Nu återstår det ju att se vad som händer framöver.

Och om dessa påfrestande omställningsbesvär behagar ge med sig.

Fortsättning följer!

LCHF

Efter måndagens grymma besvikelse på hur min kropp fungerar tänkte jag om.

Det är inte min kropps fel att jag har matat den med energi som den inte behöver.

Och däremellan satt den i svält för att försöka få den att släppa det överflödiga.

Självklart kan den inte må bra så, och det visar ju sig!

Så... jag tillbringade dagen med att läsa, fundera, slå i böcker och läsa lite till.

Vetenskapliga studier, källgranskade artiklar, själupplevda bloggar och ren näringslära.

Och egentligen är det så logiskt.

Känns som alla pusselbitar faller på plats.

Självklart är det såhär vi borde äta!

Kolhydrater utesluts inte helt i "vanlig" LCHF,

och följer man kostråden och är ordentligt påläst så kan jag inte se att det skulle finnas några hälsorisker alls.

Självklart kan man får brister om man missar vissa delar ur kosten.

Lika självklart som att någon som lever på fiskpinnar och pommes kan få det.

Men, men.

Jag tänker inte skriva något försvarstal här.

För det behövs inte.

För de som vill veta mer finns massor av bra info på nätet!

Det behöver inte jag formulera här.

Men

Det känns så häftigt att plötsligt förstå _varför_ min kropp har uppfört sig som den gjort, och hur jag ska komma ur det!

Jag är beredd på att det inte alls behöver bli något viktras.

Min kropp behöver först och främst få chans att normalisera sin grundomsättning.

och det kan ta tid.

Men det viktigaste är ju fortfarande att MÅ BRA!

Så...

Sedan i tisdags kör jag hårt.

Inga onödiga kolhydrater alls.

Bara ren mat.

Fett, proteiner och ovan-jord-grönsaker.

Och hur mår jag då?

SKIT!!

Men det var väntat.

Min kropp har abstinens.

Den är van vid att få fri tillgång till snabba, lätttilgängliga energikällor via kolhydraterna.

Nu får den inte det

Nu måste den jobba lite.

Och socker kickarna uteblir.

Lika självklart som att en drogberoende får abstinensbesvär vid frånvaron av den åtrådda drogen, får en sockerberoende det.

Socker är en vansinnigt stark drog!

Så

Jag är vansinnigt trött... huvuder är segt som kola.

Har en hemsk huvudvärk.

Mår skit.

Och det är värt det!

För då vet jag ju att en omställning är på gång.

Och jag är inte hungrig!

Knappt ens sugen.

Vilken fantastisk känsla!

Bilder från skridskoutflykten.

Skridskor och frustration

Igår var det helt ljuvligt väder!

Ca nollgradigt och strålande solsken som värmde ansiktet.

Vi tänkte att det var en utmärkt dag för Alfred och Agaton att prova skridskor för första gången.

Sagt och gjort. Vi kollade isschemat för swedice och enligt det så skulle det vara öppet för allmänheten hela dagen. Så vi packade skridskor och barn, pulkor och hjälmar och promenerade iväg.

Stannade till hos änderna och matade dem.

Kom fram... och konstaterade att DÄR kunde vi inte åka.

Tydligen var det matcher hela dagen.

Men det hade de inte uppdaterat på hemsidan.

Ja,ja.. vad gör väl det, när det finns en hel sjö en bit bort?

Så vi knatade vidare ner till paviljongen.

Där åktes skridskor, fikades och njöts av solen.

Agaton hade ingen som helst balans, utan hängde som en trasdocka i Fredriks armar... och tjöt av skratt!!

Alfred var däremot riktigt duktig. Lite rädd för att ramla, så jag fick hålla i ena handen lite, men jag tror det hade gått bra utan med.

Sandra och Samuel åker varje vecka med skolan, Och det märks!

Oj, vad duktiga de har blivit!

En jättemysig dag blev det, även om promenaden blev lite längre än vi tänkt.

Men barnen är duktiga på att gå, och de turades om att dra varandra på pulkorna och bära grejjerna.

Så till en helt annan sak...

Nu har jag kört mitt "må bra" tema i åtta veckor.

Jag följer min kaloriplan från viktklubb och försöker få till så mycket vardagsmotion som möjligt.

Därtill försöker jag få till några rejäla promenader samt ett pass på crosstrainerna här och var.

Det känns bra.

Jag tycker jag är duktig.

Jag mår bra.

Och jag vet att det är huvudsaken.

MEN det hade ju varit trevligt med NÅGOT mera resultat!

NÅGON liten belöning för att jag tagit tag i mig själv!

För vikten står i stort sett stilla... ett par hg ner i veckan har det blivit bara.

Sammanlagt ca 2kg.

Och det hade jag kunnat leva med.

MEN

Denna veckan har jag varit sjuk.

så nej... någon direkt motion har det inte blivit.

men jag har inte slarvat med maten.

Jag har hållt mina 1500kalorier/dag.

Och resultatet?

Jag har gått UPP denna veckan!

Inte något hg, utan ett helt KG!

HUR ÄR DET ENS MÖJLIGT??

Hur kan man gå upp ett kg på en vecka när man lever på 1500kcal/dag??

Det känns ju inte riktigt värt det..

Ja, jag vet att man kan samla vätska ibland.

Men ett helt kg utan särskild anledning?

Tror inte det.

Dessutom brukar vätska lika plötsligt försvinna igen...

och jag VET att detta inte kommer göra det.

Av erfarenhet vet jag att varje gram som visas på vågen limmas dit med superlim.

Det kommer ta mig flera veckor att bli av med detta eländiga kilo igen.

Det måste vara något allvarligt fel på mig?

Man ska inte gå upp i vikt på en fullständigt normal kosthållning.

Det känns orättvist!

Så

Nu har jag gnällt färdigt.

Dags för nya tag.

Jag får helt enkelt bli ännu duktigare.

Jag vill inte dra ner mera på kalorierna, för då mår jag inte bra.

Så jag får öka på motionen istället.

Är ju ändå dags att komma igång på allvar nu, om jag ska klara mitt första kondismål.

Vårruset.

Nu ska jag fixa ordning barnen och åka till Örebro för att köpa tv.

Barnens tv gav upp igår, så nu får de den tjocka från vardagsrummer och så köper vi en ny dit.

Äntligen kliver vi också in i plattornas värld! ;-)

...och de fina bilderna från skridkoturen får visst komma senare, för just nu vill inte datorn och telefonen hitta varandra...

Skojlandet

Idag tog vi en sväng till skojlandet. Det är kul för alla barn, och vi vuxna kan slappa i bekväma soffor med en kopp kaffe medan barnen busar runt. Det finns t.o.m ett lagom hörne för Amalia. Och man kan äta lite lunch utan att bli helt ruinerad! Ja, så länge barnen är så små att man måste ha koll på dem hela tiden så föredrar jag helt klart skojlandet framför lek och bus landet.

host host

Detta är helt sjukt.

På riktigt!

JAG är helt sjuk!

Överallt

Inte bara i huvudet

hosta, snor, feber, huvudvärk och ont i kroppen.

Och så halsen då...

Igår var det äldigt tyst och skönt här hemma, tyckte barnen.

För mamman hade INGEN röst1

Kan inte komma ihåg att det hänt mig någonsin förut.

Men jag gjorde flera intressanta upptäckter:

-barn hör mycket bättre än de vanligtvis vill kännas vid!

man kan t.e.x "ropa" medelst viskning på en 9-åring på övervåningen

med stängd dörr!

-det är lite svårmanövrerat att rodda fem barn utan att kunna prata.

-små barn förstår inte att man inte KAN prata utan blir stötta för att man inte svarar.

Nåja.. idag kraxar jag iallafall lite, så den där rösten är kanske på väg tillbaka.

Huvudet är dock mycket värre idag, med feberkänningar...

Så jag och Amalia tar en till slappardag i soffan under filtarna.

Vill dock påpela att detta inte alls ingick i planerna för mitt nya MÅ BRA-koncept!!

Detta är _inte_ att må bra!

Och tyvärr har jag väldigt lätt att halka iväg vid sånna här tillfällen.

För när man inte kan/orkar träna (eller göra något vettigt över huvud taget) så får man väl iallafall äta??

Men jag försöker göra bra val.

Tyvärr är det ju inte direkt knäckebrös jag vill ha.

Funkar det nu då?

Vill ju få in bild också!

testar...

Testar om jag kan få det att funka att blogga från mobilen. Struligt värre!!

Bloggtorka

Ja, bloggen har blivit lidande det senaste.

Jag har haft annat för mej!

Jag och Amalia har tillbringat veckan i Nol och pysslat om pappa litegrann.

Skruttfian var inte så förtjust i det...

Hon vill tydligen inte ha för lugnt omkring sig på dagarna, och hon vill absolut sova i SIN säng om nätterna!

Så hon var ganska missnöjd och otålig, tyvärr.

Och sov väldigt oroligt, men uppvakningar många gånger per natt.

Vilket ju medförde att min sömn, som redan var lite lätt bristfällig av att sova på en knarrande luftmadrass, blev väldigt lidande.

Men det var mysigt ändå!

Och vi han träffa både bror med familj och Camilla också.

Hemfärden var mindre kul, med snöoväder och halka

men det gick bra det med.

Min ena höft har bråkat med mej och gjort väldigt ont när jag gått längre sträckor.

Så jag har tagit det ganska lugnt med promenerandet den sista veckan.

Nu verkar den dock bättre, så idag försökte jag mig på en långpromenad igen.

Och det känns som det gick bra!

En tur på sjön blev det.

Gick runt Alntorps ö på isen.

Riktigt mysigt trots snöfall och motvind på hemvägen.

Familjen lämnade jag hemma denna gången.

Pojkarna och Fredrik är fortfarande hostiga och raspiga i halsen, och Amalia sov så gott när jag skulle gå.

Men nästa gång hoppas jag på sällskap!

Längtar efter en hund nu...

Det hade varit mycket roligare att promenera med lite fyrbent sällskap!

Vi får väl se om det kanske blir en liten valp till våren.

Nu ska jag krypa upp i soffan under en filt framför brasan en stund.

Det är det värsta med att motionera, tycker jag. Jag blir ALLTID så enormt frusen efteråt!

Kram!